Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

"Idrotten är utformad efter en pojk-lik kropp utan bröst och mens"

Katarina Schenker säger att mer idrott är bra om den anpassas efter varje elevs behov.
1 av 3

Katarina Schenker säger att mer idrott är bra om den anpassas efter varje elevs behov.

Privat/TT

Idrotten är i stor utsträckning utformad för pojkar, inte flickor menar Katarina Schenker.
2 av 3

Idrotten är i stor utsträckning utformad för pojkar, inte flickor menar Katarina Schenker.

TT NYHETSBYRÅN

Katarina Schenker är lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet.
3 av 3

Katarina Schenker är lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Privat

#1000timmar | 05/05/2015 10:46

DEBATT. Katarina Schenker skriver att en ökning av antalet idrottstimmar är bra, men bara om vi ser till varje elevs egna behov. I dag bygger förutsättningarna i större utsträckning på pojkars fysiska förutsättningar.

Kroppskontroll på gott och ont

Jag är ombedd att skriva om hur jag ser på förslaget om en kampanj för att utöka ämnet idrott och hälsa från 500 timmar under hela grundskolan till 1000 timmar. En utgångspunkt är att idrott och fysisk aktivitet generellt sett är positivt för barn och ungdomar. Denna uppfattning delar jag, men min bedömning är att förslaget trots allt behöver kvalificeras och bli mer specificerat. I sin nuvarande form kan den extra fysiska aktiviteten leda till både hälsa och ohälsa, beroende på vem som gör bedömningen av vad som är hälsosamt och vilken elev som avses. Jag ska nu förklara hur jag har kommit fram till detta och sedan kommer jag att ställa ett annat förslag om hur vi kan arbeta med att främja barns och ungdomars hälsa utifrån ett vidare perspektiv än mer fysisk aktivitet inom ramen för skolämnet idrott och hälsa.

Till vad, för vem, hur och varför?

Det finns forskning som visar att fysisk aktivitet generellt sett är bra, men det är inte samma sak som att det gäller alla elever och alltid. Att dubbla tiden i ämnet idrott och hälsa i grundskolan är en möjlig åtgärd om något är fel eller inte tillräckligt bra. En fråga är vilket problem som vi menar att barnen har. Om man går till sjukhuset blir man undersökt, oavsett vilken läkare man möter. Därefter blir man åtgärdad, och vid behov ställs en diagnos och medicin kanske ordineras. Menar vi att alla barn är för inaktiva, har för dålig fysisk styrka och motorik, har dålig självkänsla, är för depressiva och stressade, är för ensamma och okoncentrerade och har otillräckligt utvecklade kognitiva funktioner?

Eller menar vi att alla barn har en brist och att skolämnet idrott och hälsa ska ge extra fysisk aktivitet som medicin mot denna brist – ungefär som att penicillin kan vara bra mot till exempel lunginflammation, öroninflammation och blodförgiftning? Men penicillin är inte bra i alla sammanhang och behöver både till typ och mängd nogsamt övervägas av professionella läkare. Fysisk aktivitet är i hög grad kopplat till socioekonomiska villkor. Vissa är mer fysiskt aktiva, andra mindre. Hur ska man göra med dem som inte har vanorna? Ska de motiveras med aptitretare, morötter eller piska? Eller kunskap? Är det barnen som behöver korrigeras eller det ojämlika samhället de lever i?

Är idrott och hälsa en bra arena för mer fysisk aktivitet?

Att använda fysisk aktivitet som universalmedicin mot diffusa och kanske i vissa fall obefintliga åkommor är en trubbig åtgärd. Ännu trubbigare blir det när alla barn ordineras aktiviteten inom ramen för skolämnet idrott och hälsa. Ämnet är inte samma sak som fysisk aktivitet, även om fysisk aktivitet kan vara ett medel för att eleverna ska lära sig vissa delar av ämnets kunskapsinnehåll. Ämnets huvudsakliga uppgift är inte att motionera elever. Att ålägga ett ämne ”mera fysisk aktivitet”, ett innehåll som inte direkt är kopplat till kunskap, ger ämnet mindre legitimitet i förhållande till andra ämnen.

Dessutom attraherar skolämnet redan ”idrottsfrälsta” elever. En del av dessa tränar dessutom ohälsosamt många timmar i veckan på sin fritid inom tävlingsidrotten. Är man bra på idrott visar man gärna upp sina kroppsliga förmågor, och ibland sker detta på de icke idrottande elevernas bekostnad. Är man inte stolt över sin kropp kan ämnet däremot upplevas som mer jobbigt. Omklädningsrummen beskrivs, både av elever och lärare, som en oroshärd. Ämnet har problem med frånvaro, ett problem som ökar med elevernas ålder. Frånvaron innebär att elever som kanske särskilt skulle vara i behov av fysisk aktivitet riskerar att inte nås av satsningen.

Svårt att bedöma rörelse

Av tradition är idrott och hälsa ett kroppsligt ämne och det gör bedömningen av vad eleverna ska kunna extra komplicerad. Kropp och identitet hänger ihop. I ämnet finns kunskapskrav som innebär att elevernas rörelser i samband med olika fysiska aktiviteter ska bedömas i relation till lekar, spel och idrotter. Fysiska aktiviteter med samma logik som tävlingsidrott premierar vissa kroppar. Ideala kroppar ägs av dem som vinner mästerskapen och som har världsrekorden.

En ideal kropp är naturligtvis inte överviktig och inte heller ”defekt” på något sätt. Och logiken påbjuder att idealkroppen är en pojklik kropp utan kvinnliga attribut som bröst och mens. Betygsstatistiken visar att ämnet gynnar pojkar och särskilt missgynnar flickor med invandrarbakgrund. Forskning tyder också på att elever med funktionsnedsättning inte kommer till sin fördel, detta även om de annars är idrottsaktiva på fritiden.

Med andra ord är det tveksamt om ämnet idrott och hälsa, i dess nuvarande form och med dess bedömningskrav, är rätt arena för att öka barns fysiska aktivitet. Det är också tveksamt om alla elever behöver mer fysisk aktivitet.

Vilka vill ha tolkningsföreträde?

Det har hänt tidigare att det har kommit påbud om mer tid till ämnet idrott och hälsa i skolan. Exempelvis krävde idrottsstjärnor, idrottsaktiva och andra verksamma i idrottsrelaterade verksamheter mer timmar i ämnet för att minska barnfetma och ohälsa i DN 2007. Gemensamt för undertecknarna är att de gillar idrott och flera av dem har kroppar som liknar tävlingsidrottens idealkroppar. Dessa personer talade i uppropet om för andra, som är olika dem själva, vad de behöver. Alla har de goda sociala och ekonomiska förutsättningar och många har vältränade kroppar. Att då mästra överviktiga barn, om än i all välmening, är elitistiskt och ingen bra grogrund för ett tolerant samhälle med utrymme för kroppsliga olikheter. Representanter för elitidrotten är kanske inte den grupp som bäst kan bedöma åtgärder för att minska ohälsa bland barn.

Ett vidare perspektiv på hälsa

Hittills har jag problematiserat förslaget om mer fysisk aktivitet inom ramen för idrott och hälsa. Men jag vill vidga perspektivet. Skolan har uppdrag att verka för hälsa, och överlag kan skolorna bli bättre på hälsoarbete. Ohälsa kan förebyggas och hälsa kan främjas. Det förstnämnda föranleder kontroll och det andra tillit. Varje skola behöver analysera sina förutsättningar och villkor. Hälsoinsatserna behöver planeras utifrån denna analys och bygga på systematik och långsiktighet. Fysisk aktivitet skulle kunna vara del av sådana hälsoinsatser, men innehåll, form och sammanhang behöver planeras utifrån vad respektive skolas analys visar. Arbetet måste vara väl förankrat hos både personal och elever för att arbetet ska ha goda förutsättningar att bli framgångsrikt.

För att stötta skolorna i detta arbete skulle kommunerna kunna bistå med resurscentra, med personal som kan hjälpa till med analyserna och som vet vilka resurser, i form av kompetens och organisationer, som finns i kommunen och närsamhället för att främja elevhälsan. Dessa resurscentra skulle kunna utgöra en länk mellan kommun och landsting. Arbetssätten för att främja elevernas hälsa kan vara väldigt olika, men behöver samtidigt vara flexibla och anpassade till respektive kommun, skola och elevgrupp.

Åtgärder kan inte enbart baseras på vad som passar de flesta och vad som generellt gäller. Varje barns upplevelser och livssituation måste också förstås utifrån barnets perspektiv för att insatserna ska bli hälsofrämjande och inte ytterligare ett disciplineringsmedel. För ohälsan finns bland barnen och samhället behöver bli mycket bättre på att hantera det.

Katarina Schenker,
Lektor i idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

Text
Underskrifter
11408
  • Mer idrott i grundskolan – högre betyg
  • 15 minuters träning om dagen förlänger livet – flera år
  • Idrott kan motverka ångest och depressioner
Är det någonting du vill se hos framtidens ungdomar? Bidra till en förändring:

Skriv under här
Skriv under här
Skicka
Inga namn kommer att publiceras, läs mer här

Håller du med?