Systerskap

Normalt sett gillar jag inte ordet systerskap eftersom det används som en förevändning att inte få kritisera en kvinna – oavsett anledning – enbart för att hon är just det – en kvinna.
Kvinnor ska kunna granskas och ifrågasättas av andra kvinnor utan få slängt i ansiktet att man varken är feminist eller en medsyster på grund av det, så nej…jag har inte haft så där jättemycket över för ordet systerskap.
Till alldeles nyss.

Jag såg den här bilden inne hos Sandra Beijer där hon visade upp saker hon sparat ner från Instagram och den här texten berörde mig.
Det här är systerskap! Att ta hand om varandra och se till att alla kvinnor är säkra. Att våga göra som den här tjejen gjorde på gymmet då hon var rädd att skribenten skulle kunna råka ut för en man som kanske inte skulle kunna respektera ett ”nej”.
Wow!
Jag blev riktigt rörd av hennes agerande och jag hoppas att jag är lika snabbtänkt och modig som hon var här om jag ser en kvinna som verkar vara i en utsatt situation på grund av en man och kanske behöver lite hjälp.

Det är systerskap jag kan ställa mig bakom!

Ska man triggervarna för triggervarningar?

Förra veckan skrev UnderbaraClara en krönika som publicerades i tidningen Expressen och som berörde fenomenet ”triggervarningar” – alltså att varna läsarna innan de läser en text, tittar på en bild eller startar en video att de kan komma att exponeras för saker som kan väcka obehag.
I den ena ringhörnan står Clara och hävdar att ”problemet är att vi lever i en tid där vi inte vill ta ansvar – bara utkräva det av andra. Och hon är rädd att vi uppfostrat en generation människor till att bli offer för omständigheterna”, medan vi i den andra hörnan hittar människor som anser att Clara raljerar och har HELT fel i det hon skriver. En läsare sammanfattar det med orden ”Den där krönikan tycker jag är trams, så otroligt okunnig men ändå så stöddig. Du har helt missuppfattat triggervarning, men sätter dig på en riktigt hög häst och raljerar för fulla muggar.”

Med risk för att framstå som att jag vill lägga mig i ett badkar fyllt till brädden med mellanmjölk så kan jag förstå vad Clara menar, samtidigt som jag även håller med hennes antagonister.
Jag tycker absolut att det finns tillfällen då en triggervarning är på sin plats, samtidigt som jag ställer mig undrande till vart man i så fall ska dra gränsen? Vad ska triggervarnas och vad ska inte triggervarnas?

Jag fick en kommentar på det här inlägget från en läsare som ville att jag skulle inleda inlägget med en triggervarning eftersom hon mådde så dåligt av åsynen av köttbullar.
Seriöst eller inte så finns det säkert någon annan där ute som blir triggad av köttbullar, eller pärmar, eller hårklämmor, eller utedass, eller tops, eller båtar, eller papperskorgar eller snödrivor, eller….

Förstår ni problematiken? 
För att försäkra mig om att inte uppröra en enda av mina läsare så skulle jag behöva triggervarna mer eller mindre varenda inlägg jag publicerar, vilket skulle leda till att triggervarningen blev meningslös.
Då skulle jag behöva triggervarna för triggervarningen eftersom diskussioner om triggervarningar verkar trigga vissa människor.

Så hur ska man göra? Ska man ta fram någon typ av generell lista där de vanligaste ämnena står med och använda den som en guide för vad som ska få en triggervarning – lite som amerikanarna gjort inom musik? De har valt ut vissa ord som inte får förekomma på radio eller tv och som ersätts med ett ”piiiip”. Det finns säkert människor där ute som anser andra ord vara betydligt värre än att sjunga ”fuck”, men vad skulle hända om man censurerade deras ord? Då skulle man ju behöva censurera alla andras ord också, och då skulle det inte finnas någon text kvar alls utan låten skulle istället bestå av ett enda långt ”pip”. Så man har valt ut de vanligaste orden som gemene man kan tänkas reagera på, och så kanske man måste göra med triggervarningar också?

Ha en omröstning.
Vilka ämnen är det som gör flest människor obekväma och illa till mods?
Gör en lista, använd den som en mall och hänvisa till den om någon blir arg för att det inte triggervarnats för exempelvis tops då någons mormors blev mer eller mindre döv i en topsolycka där topsen stacks in på tok för långt i örat.

Alla vi som arbetar med media har ett ansvar gentemot våra läsare i det vi publicerar – vare sig vi vill eller inte – men vi kan omöjligt ta ansvar för ALLA känslor som kan tänkas väckas av det vi publicerar eftersom vi inte kan veta vad som föregår inom var och en av dem.
Vi får använda sunt förnuft i hur vi presenterar vårt arbete, samtidigt som läsarna i sin tur behöver kunna reflektera över sina egna reaktioner.
Är det här något som generellt upprör mängder med människor och som givetvis borde ha en triggervarning, eller är det något som egentligen inte är upprörande för någon annan än mig pga en personlig tragedi?
Dina känslor är fortfarande äkta och ska tas på allvar av din omgivning, men du kan inte kräva en totalcensur eller triggervarning från omvärlden bara för att du berörs illa av just detta.
Det är helt orimligt och skulle vara början till slutet för all typ av publicerad media.

Det är nämligen det enda sättet att helgardera att ingen enda människa någonsin blir triggad.
Vill vi ha det så?

And the academy award goes toooo…..

Den svenska upplagan av dokusåpan ”Ex on the beach” har tre säsonger under bältet och är nu inne på sin fjärde, medan England hunnit med så mycket som sju säsonger och är inne på en åttonde. Med andra ord – det är svårt att missa vad det här programmet handlar om även om du ansökt om att få bli en av deltagarna direkt efter att du vaknar upp ur en fem år lång koma.
Programmet heter ”Ex on the beach”. Ex. On. The. Beach.
Du behöver inte en ha den vassaste av slutledningsförmåga för att inse att programmet med största sannolikhet kommer innehåll en strand. Och ett eller flera ex.
Möjligtvis kan jag förstå reaktionen om den kom i den alla första säsongen men inte nu…

Med detta i åtanke så ter sig deltagarnas reaktioner när deras ex uppenbarar sig som aningens repeterade.
De verkar bli lika förvånade, förskräckta och överraskade av att det är deras ex som uppenbarar sig på stranden som om det vore Donald Trump själv som flöt iland på en uppblåsbar flamingo.
Vilka skådespelarinsatser de bjuder på, deltagarna!
Förhoppningsvis är deras fans tillräckligt lojala att de kommer ihåg dem när det är dags att nominera till Kristallen för ”Årets dokusåpa”.

En av deltagarna är Ben Mitkus ex My Karlberg som han var tillsammans med fram till november 2017, men den som hoppas på att få se Ben resa sig ur havet likt en manlig version av Afrodite kommer bli mäkta besviken.
Han dementerar å det grövsta med orden ”skulle aldrig sätta min fot i ett sådant program” på Instagram och så var det med det!
Eller är det?
Rykten om att Marcelo är en av deltagarna har florerat både en och två gånger på sociala medier och det hade väl varit käckt?

Något som vore ännu bättre än käckt är ifall produktionsbolaget hade kunnat få till den här konstellation deltagare:

Om jag kan dra ett så här innovativt koncept ur röven på bara några minuter, tänk er då den succé jag skulle kunna förvandla Melodifestivalen till igen med endast lite fria tyglar och obegränsad budget!
SVT – ni vet var ni kan nå mig! =)

Tack för tips!

 

Konferenskaos!

Efter många om och men nådde Bella och Pingis slutligen sitt mål på den spanska solkusten och kunde återförenas med sina anställda för en hejdundrande konferens i dagarna tre. (Okej, jag har ingen aning om hur många dagar se ska vara på konferens men tre lät bra.)
Efter att ha tragglat sig igenom siffror, strategier och situationer som kan uppkomma på ett företag så var det dags för middag och galej.
Bella postade de här klippen på Instastories igår kväll och jag uppmärksammades på dem av en läsare som kallade det hela för ”fjortisparty” eller liknande och mycket riktigt. Här svängdes det med de lurviga så det stod härliga till och jag kan tänka mig att kvällen inte direkt blev lugnare efter att Bella postat de här filmerna och återigen hade två händer att skåla med.
Fjortisparty? Ja, kanske? Nu drack jag själv inte alkohol när jag var fjorton men jag kan visualisera konceptet.

Hur många konferenser eller kick offer har ni varit på tillsammans med företag ni arbetat på?
När jag tänker efter så tror jag att det kan röra sig om en 5-6 stycken för egen del.
Innefattade någon av dem ett stillsamt te-drickande för att avslutas med ett hopp ner i sängen innan klockan slagit 22?
Knappast va?

Jag skulle helt ärligt bli mäkta förvånad om det är mer än kanske en person här inne som har den samlade erfarenheten av konferenser.
Oavsett vem man pratar med så tycker jag att julfester/konferenser och kickoffer med det företaget man jobbar på ofta omnämns som rena röjfester och mer liknar en partykryssning till Helsningfors än någonting annat.
Den enda skillnaden är att vi inte fångas på film och läggs ut på sociala medier med hundra tusentals följare för alla och envar att ta del av.
För flera år sedan så arbetade jag på ett företag som mer eller mindre anställde hela nyexaminerade klasser från högskolan. De gick alltså direkt från högskolelivet in på arbetsmarknaden. Behöver jag förklara närmre hur kick offer/julfester och konferenser gick till? Högskolementalitet och gratis alkohol. De får Bellas video att framstå som rena rama snoozefesten!

Så – i sann bibliska anda.
Vem vill kasta den första moralkakan på hur eftersläckningen av LCCs konferens ter sig eftersom ni aldrig någonsin festat loss på engagemang organiserade av det företaget ni jobbar på?
*sätter mig på båda händerna*

Tack för tips!