Jag var inte sexuellt aktiv när jag var 15 år, däremot minns jag hur mogen och vuxen jag kände mig.
Hur jag kände mig redo för ALLT som livet skulle kunna komma att slänga åt mitt håll.
När jag nu sitter här och tänker tillbaka på den tiden så inser jag hur mycket jag fortfarande var ett barn, någon som knappt tagit ett enda steg ut i vuxenlivet.
Mognaden jag kände var inget annat än en chimär, sprungen ur längtan efter frigörelse, uppbackad av otaliga nummer av tidningen ”Mitt livs novell” som fick vuxenlivet att framstå som skatten i slutet av regnbågen.

Jag var ett barn.
På så många vis var jag fortfarande ett barn, och när jag nu tänker tillbaka på 15 åriga Camilla så blir jag så illa berörd av tanken på att det faktiskt hade varit helt i sin ordning för en vuxen man att ha sex med mig så länge jag inte sa nej. (Tyvärr fanns det ingen samtyckeslag när det begav sig)
Alltså mina kompisars pappor, gympaläraren eller gubben i våningen ovanför skulle alla kunnat haft sex med mig, och det hade varit helt i sin ordning.
Det är faktiskt HELT sjuk!

Så här skriver Elaine Eksvärd i sin debattartikel i Aftonbladet:

Vi kan inte, och ska inte, hindra tonåringar från att utforska sex, men vuxna människor ska hindras från att utnyttja situationen. Därför föreslår jag tillsammans med barnrättsorganisationen Treskablinoll, juristen Hanna Bergwall och Isaac Kjellgren från SR-dokumentären ”Gay och groomad” att byxskyddslagen ska inrättas.

Byxskyddslagen innebär att det införs en regel i åldersskillnad på högst fem år mellan tonårsbarn och vuxen vid sexuellt umgänge.

På det här sättet får tonårsbarn som har blivit byxmyndiga samma lagliga skydd som barn under 15 år. Lagen ska inte förhindra att byxmyndiga barn utforskar sin sexualitet tillsammans, utan hindra vuxna från att utnyttja barn.

Tycker du att det vore bra med en sådan här lag, med syfte att skydda tonåringar från att bli sexuellt utnyttjade av äldre vuxna, så hittar du namninsamlingen HÄR hos Tre ska bli noll.

Visa det här inlägget på Instagram

Elaine Eksvärd har släppt en liten filmsnutt om sin ”post pandemi-personlighet” som egentligen handlar om att locka följarna till sin podd, men som tar upp en sak som jag tror att många människor funderar över just nu. 
Har man under pandemin insett saker om sig själv, som man vill fortsätta med och således då även introducera för människor i ens nya eller gamla närhet.

Jag kommer fortsätta vara betydligt mindre kramig, mot människor jag egentligen aldrig velat krama från första början. 
Slentrian-kramandet.
DET kommer vara fortsatt förändrat hos mig.

Är din ”post pandemi-personlighet” densamma som tidigare eller kommer även du vilja ändra på hur du gör eller säger saker?
Och hur enkelt eller svårt är det egentligen att ändra ett beteende bland människor som redan har en hyfsat cementerad bild av en, sedan tidigare?

Visa det här inlägget på Instagram

Elaine Eksvärd har nu publicerat ett inlägg på Instagram där hon tar upp fenomenet ”hatsvans”, som alltså är alla de som håller med om hennes (eller andras) kritik, men som varken kan uttrycka den civiliserat eller på ett sätt som går att ta på allvar.
Så tycker jag det är ofta, att det hela blir ett total-haveri av hat, hot och andra vidrigheter.
Att den som kritiserar uttrycker sig på ett sätt som är hundra resor värre än det de kritiserar, och det tar inte slut där.
Snöbollen är nämligen redan i rullning och resulterar i att alltsammans eskalerar, för varje ny nivå av kritik mot kritikern.

Här har ni två exempel som jag tycker visar detta ganska så bra.
De kommer från Claes Malmbergs Instagramkonto, och om du missat vad som hänt så kan du klicka här:

Men det här är inte skrivet av människor som vill kritisera på ett konstruktivt vis.
Jag tror inte de vill åstadkomma någonting alls egentligen, utan de tar bara tillfället i akt att få spy ur sig lite aggressioner när tillfället så lämpligt ges och man kan haka på i just ”hatsvansen”.

Även om det skulle finnas bra och konstruktiv kritik bland alla dessa kommentarer så kommer de försvinna bland allt hat och hot och avfärdas som aggressivt nonsens tillsammans med allt annat hat.
Om man vill säkerställa att inte bli tagen på allvar så är det här ett ypperligt tillfälle att göra det på.
Du kan inte kritisera hat med mer hat än den hatare du från början vill kritisera.

Just nu fullkomligt väller det in har till flera stycken som var med i det här kritiserade avsnittet av Parlamentet – bland annat Claes Malmberg och Petra Mede – som på intet vis spred hat överhuvudtaget.
De skämtade på ett sätt som inte uppskattades av många, då det uppfattades som kränkande.
Deras avsikt var med största sannolikhet inte att kränka någon, utan deras skämt missade helt enkelt målet. Där finns det saker att ta till sig och lära sig från, men hur ska man kunna göra det, när det i stället för kritik, väller in hat och hot som, till skillnad från ursprungs-skämtet,  inte har någon annan agenda än att skada och kränka så mycket det bara går?

Ingen kommer någonsin lyssna på vad du eventuellt har att säga, om du hakar på den här skiten. 
Det finns inga ursäkter för den här typen av beteende, oavsett som du hatar helt på egen hand eller i svans-formation tillsammans med andra.
Du kommer aldrig kunna skylla den skiten på någon annan, oavsett hur många andra som gjorde liknande eller värre saker som du kunde gömma dig bakom, där och då.

You can’t fight fire with fire.

Visa det här inlägget på Instagram

Finns det egentligen något bra sätt att påpeka dålig andedräkt, svett eller andra, mindre smickrande kroppslukter?
Om jag har dålig andedräkt så vill jag, nästan förväntar jag mig, att någon av mina närstående påpekar detta.
Det är en win win.
Jag slipper gå ut och ovetandes lukta gravöppning ur munnen, och någon jag kanske bara är ytligt bekant eller kollega med, slipper ta upp dilemmat med mig.

Hur tänker ni här? 
Nog för att det är jobbigt att påpeka detta för en annan människa, men nog är det snäppet värre att gå runt och lukta en hel dag, utan att någon säger till?
Värst är väl att inse att alla runt omkring utsatts för den dåliga lukten, men att ingen sagt någonting på hela dagen?

Hur gör djur?
Hur gör ni?

Nu är det äntligen semester och min Nokia ska installeras idag. I början av September är jag tillbaka med blogginspo och hösttankar. Men nu tar jag en välbehövlig detox från skärmar och sociala medier. Jag önskar er en sån mysig semester i sommar och hoppas att ni vill komma tillbaka till detta lilla hörn av mitt liv i höst igen. // Elaine Eksvärd

Det vankas semester för Elaine Eksvärd och sin vana trogen så byter hon ut sin smartphone mot en äldre Nokia som det inte går att göra någonting annat på än att ringa, sms och eventuellt spela ”snake” på.
Hon ska kort och gott skärm-detoxa, vilket hon haft som rutin ett tag och som verkar fungera jättebra för henne.
För min del skulle det vara förenat med livsfara att inte ha tillgång till min telefon med kartfunktion. Eftersom jag går vilse i en pappkartong, så skulle det vara med livet som insats som jag plockar svamp i pappas småländska svampskog, men kanske om jag får låna Selmas GPS-halsband så jag i alla fall kan hittas när jag tappat bort mig själv?
Kanske då skulle jag kunna skärm-detoxa?

Gör ni något speciellt på semestern vad gäller skärmar eller andra mojänger som ni är smått beroende av?

Jag ska gå rakt på sak. Jag skäms över vissa tankar och känslor som uppstår ibland. Jag skäms över mig muskelminne hur min blick går när jag tittar på tv eller ser folk på stan eller mig själv. Jag skäms. Men samtidigt. // Elaine Eksvärd

Elaine skriver ett inlägg om hur hon bestämt sig för att ändra sin inställning till kroppar, kalorier och dieter, och bad bland annat sin man om att de aldrig skulle prata kroppsföraktande om sig själva eller några andra mer.
Hon skriver att det är tankar som ibland svävar förbi, som hon inte gillar, och hon använder en situation där hon och Gustav satt och tittade på TV som ett exempel:

Elaine Eksvärd kritiserar Jan Guillios krönika i Aftonbladet och kallar den beklämmande.
Hon tar vidare up det lilla epitet han själv verkar ha snickrat ihop – nämligen ”Me-too-panik”.
Har man blivit sexuellt utnyttjad och vill berätta det så ska man enligt Guillou ha drabbats av me-too-panik.

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

De formuleringar och argument som används i medierna just nu för att urholka ett potentiellt brottsoffers trovärdighet är farligt. Det skrämmer offer för sexualbrott att anmäla. För enligt de resonemang som förs kan man tydligen bara anmäla en gång – blir det fler urholkas min trovärdighet.
[…]

Min siffra är tre gånger men jag borde ha anmält fem personer.
// Elaine Eksvärd

Det som Elaine Eksvärd tar upp i sitt inlägg är så viktigt. 
Hur kan tidigare anmälningar användas mot en utsatt kvinna, när det är vida känt att så många brottsoffer inte anmäler sin förövare?
Hur ska det här få fler att våga anmäla?

Har du en siffra?
Eller har du, som Elaine, fler?

Jag skulle även vilja rekommendera det här inlägget av ”Ponnymamman” Ulrika Fåhraeus” som också det handlar om samma ämne.