Tänker ni också på livet som en film ibland? Hur det skulle bli om alla lösa trådar man upplevt fick ett eget slut. Den där killen man var dödskär i men det tog slut på ett så konstigt sätt, fint det hade varit att stöta på honom av en slump nu. Kanske gå förbi varandra på gatan och stanna till helt tyst, le mot varandra och säga hej, hur mår du? Kul att se dig! Det behöver inte vara mer än så, men ett avslut. Gnistrande avslut.
[…]

Lever ni på dagarna som går som en äkta realist eller hoppas ni innerst inne att de där filmiska ögonblicken ska dyka upp? Kanske har ni varit med om något riktigt filmiskt? ?️✨ // Elsa Billgren

Elsa har skrivit ett inlägg om livet och alla de tillfälligheter som utgör våra liv, och hon undrar om följarna lever sina liv realtistiskt eller om de ser ”filmiskt” på sina liv, och väntar på allt från drömprinsen till lottovinsten?
Jag är definitivt en drömmare och har alltid varit, så jag älskade att läsa dessa kommentarer från Elsas kommentarsfält.

Har ni någonting från det förflutna som ni skulle vilja ha en fortsättning på, just för att kunna få det där filmiska avslutet?
OM jag har, tackar som frågar. 🙂

Idag är första dagen på vårterminen. Även om termometern visar -12 och jag sitter här på ett café med grönt ingefära-te och jobbar i tjockstickad tröja så är det början. Ner med pannan i allt det nya och när vi tittar upp kanske dikena kryllar av krokus.
Det är en speciell känsla att vara utan längtan. För om jag ska vara ärlig vill jag inte vara någon annanstans än här prick just nu. Den första dagen, ren och blank. Det är då man byter nummer, skriver rubrik, drar penseln på en vägg och tittar in i de där ögonen på en nyfödd. Så nytt, spännande, rent. Men ändå bekant på något vis. // Elsa Billgren

Det är en speciell känsla att vara utan längtan, skriver Elsa. 
Kan ni identifiera er med den? Jag både kan och kan inte, på en och samma gång. Jag vet inte om jag någonsin varit utan längtan. Jag trodde inte det, men ju mer jag älskar det jag gör, ju mer älskar där jag befinner mig i denna stund, desto mindre längtan efter annat finns där.

Tänk att vara helt utan längtan. Det måste vara en frihet, men på samma gång, är man då inte rädd för att bli uttråkad? Eller är det när man blir nöjd eller uttråkad som längtan väx till liv igen?
Det låter mer som någonting jag skulle vilja ha. Att våga längta, samtidigt som man är helt i nuet och njuter av det man gör. DET skulle jag vilja gå en kurs i. Tror ni de har någonting sådant på Bara Vara? Vågar man be om en rabattkod?

Det kommer en dag när allt det du känner nu är borta. Ingen oro, bara ett skönt varande i nuet. När det lilla vackra blir stort, det vardagligt jobbiga enkelt och du känner tacksamhet för att livet rullar på. Det kommer komma en ljus tid igen, lita på mig. Det är svårt att förstå men du kommer bli lycklig och nöjd. Hjärtat slår långsamt och du funderar innan du svarar på en fråga. Det finns tid att tänka då, utrymme för stilla undran om var livet kommer lära dig. Den stunden av lycka är inte euforisk och pirrig. Den är vilsam. Läs den här texten när du är ledsen, orolig, har panik. Det kommer en tid av vila. Lycka. Lita på mig. För allt som är mörkt kommer skingras. Det går inte att skynda på. Du tror du är klar och så glider dimman in igen från två håll. Ha tålamod. Snart ser du allting klart. Tiden måste bara få gå och du kommer slåss och kämpa. Var arg, ledsen, hopplös. Men minns vad jag säger till dig nu, för det är sanningen. Du kommer bli, helt och fullt, lycklig igen. // Elsa Billgren

Den här texten känns i linje med det inlägg Underbara Clara postade häromdagen, om hur det som inte dödar faktiskt heller inte härdar.
Därför är jag glad att Elsa inte petade in ordet ”stark” eller ”starkare” i sin text, för precis som Clara skrev så blir man inte det av trauma, utan snarare motsatsen – man blir skör, full sprickor, nagg och krackeleringar.
Jag håller helt med Elsa i det hon skriver, att den allra mest intensiva smärtan kommer klinga av. Tiden läker verkligen inte alla sår, men smärtan kommer mildras en smula över tid, trots att det känns omöjligt i stunden.
En dag kommer du kunna göra mer än bara andas, ett andetag i taget. Varje tanke kommer inte resultera i en knivskarp smärta i bröstet och du kommer kunna känna att du faktiskt har överlevt. Att du faktiskt klarar att leva vidare, trots det trauma som drabbat dig.

Var arg, ledsen, hopplös. Men minns vad jag säger till dig nu, för det är sanningen. Du kommer bli, helt och fullt, lycklig igen.