Gud jag minns verkligen hur gärna jag ville ha en piercing i naveln. Tror jag började tjata på mamma när jag var 13 år. Två år efter, när jag fyllt 15 fick jag ta den.
Jag älskade verkligen min piercing. Tyckte det var så fint och det tog emot att ta ut den i samband med första graviditeten.
Tror jag lekte med tanken att ta om den efter Leonore men livet kom i mellan. Idag, 32 år gammal känns det sååå långt borta att ta hål i naveln igen. Det känns lite desperat ?. Har ni några piercingar kvar? Jag har inget annat än hål i öronen numera. // Paula Rosas

Jag hade också hål i naveln som ung, men mitt hål har inte läkt igen.
Kanske gör de aldrig det?
Jag skulle aldrig sätta in ett smycke i den, för det blev aldrig riktigt bra. Min navel är avgrundsdjup så själva smycket försvann in i naveln och syntes inte alls, men det var att ta lite revansch på den nålfobi jag hade då. 🙂
Dock satte den fortfarande stopp för att pierca tungan, för det vågade jag absolut inte göra och det var kanske lika bra det så här med facit i hand? 😉

Har ni piercingar?
Vilka piercingar är vanligast att göra när man är lite äldre? Ingen? Någon? Kanske inte ögonbrynet?

Paula Rosas har listat vad som skulle kunna utgöra den bästa och värsta första dejten för henne.
Hennes ”bästa” första dejtförslag bjuder inte på så många överraskningar, utan det är Gröna Lund, bowling, promenad och att gå på match (om man hejar på samma lag).
Inga konstigheter liksom…

Hennes ”värstalista” innehåller några vanliga exempel, och jag kan nästan hålla med om alla.
Hennes värsta tänkbara scenario innehåller följande scenarion:

– Bio
– Hemma hos någon
– Avsmakningsmeny
– Träna
– Padel
– Åka skridskor (som jag skriver under på, det hade inte ens varit ett alternativ för mig så vida dejten inte ska utspela sig över telefon, med honom på isen och jag vid sidan av)

Fyll på listan om du vill! ?

”Men… stackars mamma. Var du mycket ledsen?”.

Jag var ärlig och sa att jag där och då hade varit jätteledsen men nu är jätteglad över att det hände. Att dom missfallen gjorde så att just Leonore finns hos oss nu. Vi hade absolut ett moment och barnen behöver nog några dagar för att smälta den nya vetskapen. I deras ögon låter det såklart hemskt och jag räknar med följdfrågor den närmsta tiden.

Överlag tror jag på att avdramatisera och prata om svåra saker livet kan erbjuda. // Paula Rosas

Paula Rosas har pratat med sina barn om missfall och om hur hon fick missfall innan hon blev gravid med Leonore. Dottern frågar då om hon var mycket ledsen, vilket hon så klart var men säger samtidigt att hon idag är glad för att det hände eftersom alltsammans ledde fram till Leonore och faktumet att hon är där med dem nu.
Paula skriver att hon själv inte hade någon att prata med om den här typen av saker – missfall, mens, pubertet – ni vet, de stora sakerna och vill därför göra saker annorlunda med sina barn. Avdramatisera allt sånt.

Paula frågar sina följare om tips på hur de gjort, eller önskar att de gjort och här är några av svaren:

Har ni förresten pratat med era barn om onani?
Kommentaren om det ledde till en diskussion inne hos Paula för den som är intresserad. Jag tog bara med den översta kommentaren.