Debattartikel från Aftonbladet.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag i princip uteslutande lyssnar på True Crime-poddar och att de böcker och dokumentärer jag väljer nästan alltid handlar om liknande saker.
Jag ser mig själv som lite av en ”nörd” och läser gärna faktaböcker som ingående diskuterar brottsplatsundersökning, rättsmedicin och psykologiska analyser av dömda förövare och lyssnar jag på poddar så väljer jag poddar som ”Real Crime Profile” –  där fokuset ligger på att ge offren en röst och identitet medan förövaren ofta inte ens nämns vid namn.
Den leds av bland annat Laura Richards (New Scotland Yards) och Jim Clemente (FBI) som båda är tunga namn inom profilering av gärningsmän och deras beteenden.
Man skulle kunna kalla mig lite av en fakta-junkie när det kommer till True Crime och jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle läsa kriminologi eller inte – så när jag ”konsumerar” True Crime så vill jag har fakta och information.

Med det sagt så är det förmodligen enkelt att förstå varför jag inte lyssnat på Anitha Schulman och Ann Söderlunds ”Crime special” där de av någon outgrundlig anledning diskuterar fall som mordet på Engla och Pernilla och morden och mordförsöket på Emma Jangestig och hennes två barn.
Varför jag skulle sätta mig och lyssna på dem när de – enligt debattartikeln här ovan – diskuterar svenska mordfall på ett sätt som mer framstår som en skvallrig vinmiddag än någonting annat, helt utan respekt för offrens anhöriga?
Jag är inte dugg intresserad av vad de har att säga om dessa mordfall eftersom de varken kan presentera nya uppgifter eller analytiska slutsatser inom gärningsmannaprofilering, brottsplatsundersökning eller rättsmedicin vilket gör att dessa avsnitt inte innehåller någonting annat än respektlöst skvaller och sensationslystnad.
Jag har helt ärligt aldrig förstått varför de började diskutera ”True Crime” från första början?

Jag ställer mig helt och fullt på de anhörigas sida här och förstår deras ilska, frustration, sorg och rädsla över att mordet på deras anhöriga diskuteras helt utan konsekvensanalys av dessa två och att ljudfiler och annat – som enligt artikeln inte ens innehåller sanningen – går rakt ut i etern till deras hundratusentals läsare utan någon som helst hänsyn till offrens nära och kära och vad detta kan innebära för dem.
Anitha och Ann ser kanske detta som ”underhållning” att diskutera kring men för Engla, Max och Sagas mammor och Pernillas syster är detta verklighet – en plågsam verklighet som de tvingas leva med varje dag, oavsett hur ont den gör.
Det är så otroligt oansvarigt av Anitha och Ann vara så här oförsiktiga med den här typen av känslig information och att luta sig mot att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt” får dem bara att framstå som extremt empatistörda.

Läs gärna hela debattartikeln på Aftonbladet innan ni kommenterar då det är offrens anhöriga och deras känslor och tankar kring detta som jag vill lyfta fram och i det här fallet anser jag att de har tolkningsföreträde.

Det ska bli intressant att se hur Ann och Anitha kommer bemöta detta och om de kommer säga någonting mer än att ”vi pratar kliniskt om utredningen i våra poddar, inte om morden”. Och att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt”?

Extra intressant blir då också det här inlägget av Anitha där hon pratar om respekt för de anhöriga.
Hur långt tror ni den respekten sträcker sig innan Anitha tycker att det är fritt fram ?

Här under ser ni hur Anithas inlägg såg ut innan hon redigerade det och tog bort alla kritiska kommentarer:

Tack för tips!