Isabella Löwengrips traumatiska upplevelse

Isabella Löwengrip och sambon Paul är just nu på Capri och åkte ut med en båt över dagen, där hon övertalades av Skippern att följa med in och simma i grottor.
Hon trotsade sin klaustrofobi och gjorde detta, trots att hon tidigare förklarat att det var någonting hon var jätterädd för.
Den första grottan går bra och hon känner sig stark och modig, och ser fram emot att utmana sig själv igen med en grotta vid namn ”Blue Grotto” och som de kunde besöka trots att den var stängd för allmänheten.

I slutet av en fantastisk dag på havet så säger Skippern att vi kan besöka Blue Grotto. Den är den kända grottan på ön. Men han föreslår att vi kan besöka den efter att den har stängt för allmänheten.  Vi blir superpeppade och jag ser fram emot att klara nästa utmaning. Och vad lyxigt att få vara där utan en massa folk! Blue Grotto hade jag hört talas om och när jag googlade på hur den såg ut så var den enormt stor så det kunde ju inte vara så läskigt. //Isabella Löwengrip

Isabella och Paul blir plötsligt lämnade ensam inne i grottan och höga vågor slår upp mot öppningen så den inte längre syns.
Då får Isabella regelrätt panikångest och så här beskriver hon episoden på sin blogg:

Det var helt stilla när vi simmade in. Men när jag ser det, är det försent. Paul och jag är helt själva i grottan och mot öppningen som ni ser på bilden slår vågorna in över hela hålet och vi kommer inte ut, det är vatten överallt.

Nu får jag panik. Det öser in vatten utan stopp och jag ser knappt ut på andra sidan. När vågen väl har slagit in mot klippan och det börjar lugna sig så kommer ytterligare en ny våg som slår och täcker hela öppningen igen. Så håller det på i evigheter. Jag får dödsångest och gråter först hysteriskt, skriker och efter en stund blir jag helt apatisk och jag hör inte vad Paul säger.

Efter var som känns som en evighet så lyckas Paul få ut dem båda ur grottan och Isabella spenderar resten av båtturen gråtandes och i fosterställning.
Hon vet inte ens om hon kommer klara av att sätta sig på planet hem efter den här upplevelsen.

Det värsta tycker jag nästan är det som framkommer i kommentarsfältet.
Där får nämligen Isabella veta att det är förbjudet att simma in i den här grottan på grund av att det är så farligt, men tydligen är det vissa Skippers som gör det ändå.

Isabella verkar bara ha bildgooglat på grottan, och fick då upp den här bilden. Det är alltså den här lilla öppningen som är enda vägen ut, och den täcktes alltså helt av höga vågor när de skulle försöka ta sig ut.

En sån fruktansvärd upplevelse!
Oavsett om man lider av klaustrofobi eller inte så låter det här otroligt otäckt och traumatiskt.

Bra eller dålig marknadsföring?


Idag pumpade alla influencers, (och även vissa andra) 
som var med på fylleresan till Ibiza med Belissas tandblekning, ut sina reklaminlägg. 
Det här ”alla på en gång” – vad får det för effekt på er? Jag känner mest bara ”zzzzznark”.
Inte nog med att flödena fylldes av mer eller mindre oprofessionella videos från när själva resan ägde rum, nu ska man alltså tvångsmatas med i princip samma saker, en gång till?
Den enda som inte verkar ha postat något är Alexandra Nilsson. ?

Reklam ska främja ett varumärke och försöka nå ut till fler potentiella kunder.
För mig blir effekten den rakt motsatta.
Hur är det med er?

Älskade blogg

Jag är full av blandade känslor. För nu tänker jag säga hej då. I alla fall här på bloggen. Allt har sin tid. Allt har sitt slut.

Efter 14 år känner jag att jag är klar. Jag tror att jag är lite av en trygghetsmänniska och väldigt rutinfast så trots att jag, till största delen av dessa 14 år, verkligen tyckt om att skriva så blev det nog till sist mer en vana.

Jag har blivit van och trygg av att kunna gå in här och skriva av mig. Ibland när det skrivits felaktiga saker i tidningarna har det varit skönt att kunna bemöta det. Skydda sig från felaktigt skvaller. Andra gånger bara för att lätta mitt hjärta. Jag har tyckt om att höra från dig, hur du mår, dina tankar och om ditt liv. Vi har varit många som delat med oss, peppat varandra och stöttat. Jag vet att det är flera här inne som faktiskt fått enorm hjälp i tuffa stunder av mig och sina vänner här. Och tillsammans skapade vi en ganska unik plats online utan medvetna provokationer och överdrivet bråk i kommentarsfältet. Vissa av er har varit med från början. Marita, Sofia, Marika, Malin, Snigeln, Magdalena, Anna och många många fler… jag och ni vet vilka ni är ❤️ // Hannah Graaf

Först läste jag Hannah Graafs farvälinlägg på bloggen, där hon berättar att hon nu slutar blogga.
Hennes inlägg är långt, men väl värt en genomläsning.
Det är verkligen en resa från bloggfenomenets födelse och fram till idag.

Att jag sedan hamnade inne hos Elsa Billgren var en ren slump.
När jag läste det här inlägget så insåg jag att jag borde skriva ett blogginlägg om dessa båda inlägg då även Elsas inlägg handlar om just bloggen, och om människorna som läser det som skrivs.

Men igår trillade jag över ett gammalt mail med länken dit och insåg att ni är riktigt många här nu. Det är ju för fint. Att ha en egen plats på internet där vi kan prata om vad vi känner för tillsammans. Som ett alldeles eget magasin, en klubb, en berättelse som puttrar på i tretton och ett halvt år. Ibland kan jag sakna hur kort och enkelt man kunde blogga förr i tiden och det ansågs vara innehåll. Nu finns det så många olika kanaler att existera i, men jag har alltid trivts med bloggen. Dagen det blir tråkigt slutar jag. Det har aldrig fallit mig in att starta en tiktok, bli youtuber eller hitta nya sätt att nå följare. Jag är nöjd med de jag har och vill hellre ha en lång relation med just er. Här. För här kan jag skriva och finnas varje dag och behöver inte klippa en film som ska se lockande ut, trängas med tusentals andra och känna svetten i nacken över att vara bäst, störst och vackrast. Det är så skönt. Här är det bara vi. // Elsa Billgren

Åh, jag tycker det är SÅ tråkigt varje gång någon meddelar att de ska sluta blogga.
Jag vet att alla app-burna sociala medier är lättare att ta del av, de finns enkelt tillgängliga i mobilen, men det är ändå någonting visst med just blogg.
Det blir så mycket mer personligt på något vis, och bloggaren har mer frihet att utforma den som de vill till skillnad från Instagram eller TikTok där allt runt omkring ser exakt likadant ut.

Jag säger som Rose till Jack i dyningarna av det sjunkna Titanic:

COME BAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hund på lokal?

My Martens skriver i ett inlägg om hur mycket hon tycker om att strosa i Vaxholm, och hur bra det är eftersom hundar är mer än välkomna överallt.
Dock är det ju inte alla som gillar det, vilket My verkar få höra titt som tätt när hon skriver om det:

Gällande hund på café/resturang så är det alltid en tvådelad fråga. Vissa avskyr det. Andra älskar det. Då tänker jag såhär till er som brukar reagera och skriva ganska hårda kommentarer till mig när ämnet tas upp. Det är väl tur att det finns något för alla. Både med och utan våra pälsklingar. Sen är det ju upp till var och en vad man föredrar ? // My Martens

Vad tycker ni om hund på restaurang?
Ja? Nej? Gärna? Aldrig?