Monas Universum:
När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.
[…] I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.
Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”.
Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.
Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?//Mona
Kanske att man behöver läsa hela Monas inlägg för att kunna svara på frågan om man är en rutten människa som känner som hon gör, men mitt svar är ”Nej”.
Nej, det är man inte.
Blod är inte tjockare än vatten och ett barn behöver inte älska sina föräldrar eller ens bry sig om dem. Dock tycker jag att som förälder är det din förbannade plikt och skyldighet att älska dina barn – något som Monas pappa uppenbarligen inte håller med om.
Vad tycker ni?
