Jag får ibland frågor om hur våra barn känner kring att vi har djur hemma som vi slaktar och äter. Men det har aldrig varit någon stor grej. Barnen är ju vana! Vi har haft grisar, höns och får och alla har vi med tiden slaktat och ätit upp. Det är klart att de inte tycker att det är roligt precis – och det tycker ju inte vi heller. Ändå är det ju precis sånt här kött man ska äta om man nu vill äta kött. Djur som haft det bra under hela sin levnad.
[…]

Här ligger Snabbaste fåret i Ryssland.
En kär gammal vän som nu är ett fluffigt mjukt skinn som ena barnet bäddar sängen med när han ska sova. Varmt och gosigt. // Underbara Clara

Underbara Clara skriver om den senaste fårslakten och hur de äntligen fått hem djurskinnen efter att ha fått dem garvade.
Hon ser ingenting konstigt med att fortsätta kalla skinnen för de namn som fåren hade innan de slaktades. Hon menar att hennes barn är vana vid det, och poängterar att det väl ändå är djur som haft det bra under sin levnad som man vill äta, om man nu ska äta kött?

Det är ett ganska splittrat kommentarsfält under det här inlägget, där vissa av läsarna helt är med på noterna i det Clara skriver, medan andra tycker att det är hemskt. 
En läsare skriver ”näää detta var för sjukt. tycker det är fel att äta all sorts kött, men detta är ju för sjukt!! typ när lammen tystnar-sjukt.” och jag undrar om hon var medvetet fyndig eller om det bara råkade bli så.
”När lammen tystnar-sjuk”… *fniss*

Vilken ringhörna ställer ni er i?
I Clara och Hannibal Lecters hörna eller hörnan, där det helt enkelt bara är hemskt att slakta och äta djur som man tidigare givit namn?