En fortsättning på ”gosse lusse gate”

Visst landar det skönt på tungan, ”gosse lusse gate”? Nästan lika väl som ”the GabJoss tapes”. Älskar sånt! ?

Anyways…
Igår skrev jag om Ellen Bergströms totala hjärnsläpp i Jeopardys julversion, där hon svararade ”gosse lusse” istället för ”stjärngosse” och tydligen har man fått det till att Ellen är dummare än en påse trötta skridskor.

Det stämmer inte, kan jag meddela, Ellen is no dummy! Hon kände sig nämligen så förnärmad av anklagelserna att hon publicerat en bild på ett test hon gjort för Mensa, och som visar att hon är smartare än majoriteten av oss. Att inte komma på vad ”stjärngosse” heter, under tidspress och under en tv-inspelning har knappast med intelligens att göra, för det kan drabba de bästa av oss.

Såg ni förresten Luciatåget på tv i morse från Kalmar Slott? 
Gudars skymning så falskt de små barnen sjöng, det riktigt krullade sig på ryggen. Så små barn har ingen känsla för varken tonsäkerhet och stämsång, och hade gärna fått ”lusse gossa” någon annanstans. ?

Tiingelinn om den svenska avundsjukan

Tänk att det kan störa andra människor så mycket när en människa når framgång, köper en dyr väska, en ny bil, får ett bra jobb, gör karriär, gifter sig och har ett påkostat bröllop etc. Varför är det egentligen så?

Både jag och flera jag pratat med kan ibland nästan skämmas för att berätta att man köpt ny bil, fått en bättre position på jobbet eller blivit antagen till en utbildning med höga intagningspoäng. Varför ska det behöva vara så?
[…]

Som sagt, fundera ut 3 saker du är stolt över att du åstadkommit och var stolt över det en stund, istället för att störa dig på grannens nya bil. // Tiingelinn

Den svenska avundsjukan och jantelagen – nog går de lite hand i hand och spär på varandras oförmåga till stolthet och att glädjas åt andras framgång?
Här måste jag ändå säga att kvinnliga influencers är ett föredöme! Jag vet ingen annan bransch där man mer okritiskt hyllar och delar varandras projekt och gläds – i alla fall utåt sett – åt varandras framgångar.
Det pips och postas flammande hjärtan i allas kommentarsfält och ingenstans finns en tillstymmelse till avundssjuka eller missunnsamhet utan allt är verkligen bara superlativ efter superlativ efter superlativ.
Jag raljerade om det så sent som igår på sociala medier, men det betyder inte att det samtidigt är någonting för andra att inspireras av.

Tre saker ni är stolta över?
Mina tre är min bok, min karriär och min bak- och pysselförmåga.

Julia Frändfors om Isabellas inlägg om barn

Sjukaste jag läst. På riktigt. Han är väl strax 70 år gammal? Och resonerar så?Ryser av äckel. Stackars Bella. Det här är på riktigt en anledning till att göra slut tycker jag. En annan anledning är ju att han ser ut så här. // Julia Frändfors

Jag undrar hur många ansiktslyft han behövde för att känna sig ”hel”? HAJ! För övrigt är det sånt här som kontrollerande och manipulerande män säger till en. Det är alltså en ENORM red flag HUGE // Julia Frändfors

Jag verkar inte ha varit den enda som reagerade på Pauls inställning till Isabellas barn och hur hon inte får säga att hon inte känner sig hel utan barnen för då blir han lite putt.
Julia Frändfors reagerade så här när hon läste mitt inlägg, och tja….hon säger det väl på det sätt som min otroligt goda uppfostran och förmåga att väga mina ord på guldvåg satte stopp för, hehe…
Det här får inte Paul att framstå i någon vidare bra dager, men om vi ska vara en gnutta rättvisa så är han inte snudd på 70 år gammal utan utan snarare nyss fyllda 56.
Jag undrar om Isabella insåg det när hon postade det här inlägget? Gamla Isabella hade förmodligen haft en hel kolumn i sitt excelark dedikerad till Paul, men nu för tiden är jag är inte lika säker att det finns med medveten strategi bakom.

Vad tror ni om alltsammans?

Att vara familjens oavlönade projektledare

Det är kanske ingen slump att det dyker upp två inlägg i mitt Instagramflöde om det här, nu när det lackar mot jul.
Sanna Bråding skriver sitt inlägg ur det egna perspektivet, medan Fi Lindfors skriver ur ett mer generellt mamma-perspektiv om hur det är att vara en oavlönad projektledare i den egna familjen.

Några vanliga fraser jag fått kastade på mig av ”vuxna” i min omgivning, som är lite lagom chilla och uppenbarligen inte tar ansvar så allvarligt. Jag har många gånger tänkt att det vore så sjukt skönt att vara en sådan som dem. Inte ställa klockan, råka försova sig var och varannan dag, glömma matsäck till barnen, ta en tvåtimmars lunch på jobbet, ta livet med en klackspark, typ alltid komma försent och liksom räknar med att ”någon annan” styr resten. // Sanna Bråding

Det lider mot jul ❄️ och jag lider med alla oavlönade projektledare (som lever med en annan vuxen som bara glider med)
[…]

Och ni män som njuter av julmyset som er partner fixat för ”hon gillar att fixa” ? – januari är en av våra två största skilsmässomånader och kvinnor är de som i 3 av 4 fall initierar en split. Ni kan ju ta er en stund att fundera över varför… ??‍♀️ // Fi Lindfors

En snabb googling visar att det faktiskt är oktober som är vår absolut största skilsmässomånad, och att det är den gemensamma semestern som sätter sista spiken i kistan. Troligtvis är det ”minisemestern” aka alla högtider och lediga dagar tillsammans som gör att kvinnan vill skilja sig innan man når ytterligare ett Alla hjärtans dag-firande att organisera på egen hand.
Vad tror ni?