I förrgår postade Therese Lindgren ett Instagraminlägg där hon skrev en efterlysning på en hästägare som kanske skulle vilja ha lite hjälp av henne, men efterlysningen kom med diverse krav på hur hästen tränas och hanteras.
Jag skrev om saken här.

Finns det någon ryttare i norrort som rider bettlöst, utan sporrar och spö och som använder sig av belöningsbaserade metoder för inlärning och inte positiv bestraffning/negativ förstärkning som vill ha hjälp att ta hand om någon pensionär? Snälla skriv till mig // Från Therese inlägg

Igår fortsatte Therese posta inlägg om hästhållning, och då primärt om att man rider och tränar hästar med bett i munnen. 
Att man inte behandlar något annat domesticerat djur på samma sätt som hästar, och att det skulle vara helt otänkbart att exempelvis sälja hundkoppel som gick ut på att hunden skulle ha en pinne över tungan i munnen för att kunna styra den.
”Snokremmen” vill hon inte ens börja skriva om.
Hon skriver även om hur ny forskning visat att det gamla sättet att uppfostra hundar, genom att dominera dem, visat sig vara fel och att man inte borde fortsätta göra saker som tidigare ”fungerat”, när de kanske också är fel.
Hon skriver att det är vår skyldighet att sätta djurvälfärden först.

Jag har en känsla av att hon är inne och petar i ett riktigt getingbo här, eller vad tror ni?
Hästvärlden och dess medlemmar verkar ju minst sagt speciella ibland.

Therese Lindgren skriver att hennes hjärta inte är gjort för jourhemslivet då det går ut på att ta hand om djur tillfälligt, i väntan på ett permanent hem. 
Hon skriver att hon är jätteglad för att ”Mini” – som djuret heter – ska få bo med en flock men att hon gråter varje gång ett djur flyttar.
Jag funderade ju på att vara jourhem till hundar efter att Selma fick somna in, men anar att jag hade reagerat på samma sätt som Therese när det var dags för vovven att flytta, vilket hade varit SÅ tufft.

Hade du klarat av att vara jourhem?

Therese arbete för djur är så himla fint! Hon är en riktig djurvän!