Fredag 24 Sep
Stockholm

Donia Saleh: "Det här landet är vårt, mamma"

Donia Saleh
Donia Saleh. Foto:

"Sverige 2014. Här pratas det om Supervalåret; om EU-parlamentsval och om riksdagsval - här ropar vi Ut med rasisterna, in feministerna, medan andra röster menar att vi är radikala och extrema när vi bara är humana" skriver Donia Saleh.

Kommentera (30)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Donia Saleh, född 1996: "Jag läser om dem, hör om dem; politikerna som talar om integration, om mångfald, om antirasism, om yttrandefrihet och om öppenheten, men som aldrig låter de som är berörda få komma till tals. Det är politiska termer som klingar rätt, helt enkelt. Medan Sverigedemokraterna utnyttjar den toleranta yttrandefriheten som ska genomsyra samhället, då kränkningarna blir en del av det."

Sverige 1985. Mamma sätter sina fötter i storlek 37 på svensk mark. Här tänkte hon stanna efter månaders flykt. Det enda som fysiskt tynger henne är min storebror som växer i magen. Psykiskt växer oron och osäkerheten bredare och väger tyngre än vad min storebror gör.

Här födde hon sitt förstfödda barn. Och här skiljde hon sig som vilket par som helst gjorde under åttiotalet. Här nötte hon in skillnaden mellan en och ett medan hon ammade min storebror. Hit kom min mamma för att slippa bli förföljd av myndigheter, här skulle hon få hjälp av myndigheter. Här utbildade hon sig, fick fast anställning, betalade skatt, cyklade till arbetet och lämnade min storebror till dagiset på vägen. Här var hon ensam när hon var ensamstående. I det här landet förstod hon att kämpa inte var tillräckligt. 

Hit kom min pappa, åren innan efter en kämpig flykt till följd av hans kamp mot den sittande regeringen. Här möttes de. Pappa, en av studenterna i korridoren fylld av andra studenter, men som under varje högtid blev ensam kvar i korridor som blev tom. Mellan varandra fann de gemenskap, mamma och pappa. Mellan andra med liknande historia fann de gemenskap. För vem skulle annars vilja förstå dem, orka förstå dem, kunna förstå dem. Från den segregerade förorten flyttade mamma med min storebror och från den livliga studentkorridoren flyttade min pappa. 

Här föddes jag och här skulle jag växa upp med grannar i min egen ålder. Vi skulle springa runt i kvarteret och låta våra gosedjur lära känna varandra. Här fann jag gemenskapen, trots att jag från andra hörn och kanter fick frågor som mina vänner aldrig skulle få. Här kände jag hur den undermedvetna rasismen träffade mig.

Hit kom min mamma för att stanna. Här skulle hon bygga och fullfölja sitt liv, i tacksamhet. Här skulle hennes fysiska hem vara, men det psykiska hemmet skulle för alltid bestå i landet där hon flydde ifrån. I det här landet betraktar hon sig själv som gäst, här är hon bara på besök hos andra, menar hon. Min mamma tror att den tanken är hennes egen. I det här samhället skapades den tanken, om att hennes hem i Sverige inte är hennes riktiga hem. Hit kom min mamma med visionen om att Sverige är landet som välkomnar alla. I det här landet kom ett rasistiskt parti in i riksdagen. Här ska partiet definieras som främlingsfientligt eller invandrarkritiskt. Här ska de respekteras, de som ”rynkar på näsan” för någon som inte är född på rätt plats i världen.

I det här landet fylldes mamma av oro i samma ögonblick som Sverigedemokraterna jublade åt riksdagsmandaten. Jag minns det så väl, när hon undrade vad som nu skulle kunna hända. Här frågade min mamma mig, med en röst fylld av uppgivenhet, vad eleverna på skolan sa om Sverigedemokraternas plats i riksdagen, dagen efter valet 2010. Inte så mycket, var mitt svar. Någon skämtade om det och någon menade att klart att vi inte vill ha för många invandrare här. I det här landet svalde jag bara det.

28 år senare, och mammas fötter i storlek 37 är fortfarande kvar på svensk mark. Här har de stått stadigt i mer än halva sitt liv. Här byggde hon upp hela sitt liv, med livserfarenheterna som sällan värderas. Det här landet är det bästa landet att bo i, säger mamma tacksamt. Men det här landet är inte mitt, säger mamma som om det vore den självklaraste meningen i världen. Här är det betraktarnas ögon som definierar henne. Stämplar henne. I det här landet ska det tolereras.

Sverige 2014. Här pratas det om supervalåret; om EU-parlamentsval och om riksdagsval. Här ropar vi Ut med rasisterna, in feministerna, medan andra röster menar att vi är radikala och extrema när vi bara är humana. Här kan vi aktivt välja att motverka röster i politiken som kränker, som inte tolererar och som skiljer på människor och människor. 

I det här landet har min mamma hopp. Och det har jag med. I det här landet vågar jag tro att vi är fler, så många fler, som inte tänker låta dessa röster få växa mer.

Det här landet är vårt, mamma.

Donia Saleh, född 1996

Kommentera (30)
Kopiera länk
Dela