"Förklara för mig hur ni kan tro att 500 kronor räcker, Migrationsverket"

Jag reflekterar över den resa jag gjort, det känns nästan som att jag varit i ett annat land. Men det har jag inte. Jag har besökt ett flyktingboende med asylsökande människor i Sverige. Att se vilken misär dessa medmänniskor får genomlida är frustrerande. De vuxna råkar vara födda i ett annat land men har tvingats fly krig, förföljelse, oroligheter och död.

De välkomnas inte som de verkliga människor med de otaliga kunskaper, erfarenheter och utbildningar de faktiskt har. En del har barn precis som många av oss och dessa barn är födda i Sverige. Men barnen blir inte Svenska medborgare trots att de drog sitt allra första andetag här i Sverige.

De bär med sig upplevelser och har både fysiska och psykiska ärr. De försöker finna en ljusare tillvaro här i Sverige. Tänk dig att du kanske inte får lägga dig i en säng när kvällen kommer, om så bara för att vila när brist på terapi för dina traumatiska upplevelser gör sömnen svårfunnen.

Att inte få sträcka ut dig i en egen säng efter en lång dag av oro över hur allt kommer att bli. Du kanske får kura ihop dig på en obekväm soffa eller i ett hörn på det kalla dragiga golvet på en sunkig madrass som inte är upptagen ännu, av någon annan av alla som är inhysta i samma rum.

Ett rum som många av oss inte skulle se som en sovsal utan dörr, för ett antal asylsökande som kan vara en mamma, pappa, bror, syster, kusin, barn, ungdom etcetera, för oss skulle det kanske vara ett vardagsrum i en liten lägenhet med plats för umgänge och skratt.

Tänk dig att inte kunna kommunicera ordentligt när du förväntas laga mat med fem till en början främmande andra vuxna, på liten yta i samma kök som är nergånget med råttlort i de trasiga skåpen, ni alla talar kanske inte samma språk.

Att inte kunna sova för att någon är ledsen, går upp och dricker vatten eller behöver gå på den enda toaletten som är angripen av mögel i tak golv och på väggarna. Det är lyhört och det finns inget eget utrymme med en dörr att stänga om dig. 

Att se dessa uppgivna maktlösa föräldrar och barn, små barn med stora tindrande förväntansfulla ögon i detta utrymme där det finns dålig luft från mögel i våtutrymmet och stora brister för krypande små barn är förkrossande.

Jag fick för några sekunder ett starkt infall av att åka hem och plocka ihop sådant de behöver, leksaker, kläder, möbler och att handla mat, ja sådant som är självklart för mig och andra men som fattas dem.

Men då slog det mig att detta är bara ETT boende. Hur många sådana finns i Sverige? Hur många människor lever i likadan misär?

Hur kan Migrationsverket tro att 500 kr i månaden är tillräckligt för att köpa bland annat blöjor, kläder, mat, välling, vinterkläder, skor och medicin i månaden till en sexmånaders baby (37 kr per barn och dag, men från och med det tredje barnet halveras ersättningen).

Alla som vill kan följa hur det ser ut där många av dessa medmänniskor kommer ifrån, vi kan följa nyheter som rapporteras direkt i vårt hem genom TV och annan media. Dessa nyheter är tyvärr verkliga, inga påhittade serier.

Vi kan försöka förstå, vi kan visa dem omtanke, vi kan om vi vill, det är värre för dem, de kan inte välja bort det de varit med om och den misär de lever i under deras väntan (en av dem hade väntat i nästan 11 år) på att få det besked som kan ge trygghet, att få stanna i Sverige.

Jag har inte rest långt alls jag är kvar i Sverige - ett land där många inte är välkomna år 2014.

Carina Riberg, Miljöpartiet i Kumla