Debatt: Cleos replik på Uppdrag Granskning och Umeå Total

Det bubblar i min kropp av känslor. Känslor som är svåra att sätta ord på. Ni vet när man går omkring och är medveten om alla orättvisor, krig, våld, hat och mörker som finns i vår värld… man vet att det existerar men man gör inget för att förändra det. Man byter kanal på tvn, eller bläddrar vidare i tidningen för det finns ändå ”inget du kan göra”. I vissa perioder är jag helt utan filter, utan försvarsmekanism, och känner de här sakerna så starkt, känner hatet, känner orättvisorna i hela min kropp och själ. Det är omöjligt att värja sig för ilskan jag upplever då och den känslan av att kunna förändra världen. Genom FATTA-kampanjen och genom Femtastic har jag insett att det faktiskt är möjligt att påverka på riktigt.

Jag fascineras av människor som genom historien hängivit sina liv åt att kämpa för rättvisa. Som offrat säkerhet, trygghet, familj och kärlek mot ett liv under konstanta hot. Personer som Che Guevara, Angela Davis, Malcom X och Emmeline Pankhurst som både beskrivs som hjältar och terrorister i våra historieböcker. Även om jag inte delar alla åsikter och metoder dessa personer uttryckt och använt så har de tagit ställning, tagit konsekvenserna av sitt agerande och inspirerat otroligt många människor inklusive mig själv. Det är essens av deras kamp för friheten som övertygar mig, inte ställningstaganden i vissa specifika frågor.

För mig är det är viktigt att alla ni som läser detta förstår att jag inte är medlem i Revolutionära fronten (RF). Inte heller sympatiserar jag med unga mäns våld och utåtriktade aggressioner. Inte det minsta! Kampanjen “Free Joel” handlar inte om RF eller om unga mäns våld. Kampanjen har fått mitt stöd för att jag vill visa min solidaritet med en person som agerade då polisen inte kunnat ge demonstranterna den säkerhet de har rätt till. Att medlemmar från RF fanns med på scenen berodde på att jag ville att kampanjen “Free Joel” skulle representeras, det var inte viktigt vilka som gjorde det. Min intention var att förmedla ett starkt budskap inte representera en organisation. Jag gjorde ett aktivt val att inte representera RF på scenen när jag talade om för dem att de inte fick skylta med sina flaggor och symboler under uppträdandet.

Som alltid är det de mest högljudda som får synas och höras, både i medier och i vardagliga diskussioner. Det är i sig så otroligt provocerande då det samtidigt finns så många kvinnliga aktivister som aldrig får komma till tals. När bilar brann i Husby och andra förorter i Stockholm var det endast männens våldsaktioner som fick uppmärksamhet – ingen lyfte de promenadvänner i förorten som var närvarande på gatan för de unga, eller de samtalsgrupper som uppstod på kvinnors initiativ.

När “Uppdrag granskning” förra veckan lyfte vänsteraktivism och våld var det samma sak där. Enbart manliga aktivister och deras metoder belystes, och min och Kristin Amparos konsert med Broke ‘n Tipsy användes för att stärka deras förenklade vinkel utan att vi fick komma till tals. Det finns otroligt mycket aktivism som är fri från våld. Vårt scenutrymme är ett sådant utrymme, ett sådant forum där budskap kan nå fram otroligt starkt utan våld. Vi valde att använda det forumet. Efter konserten i Umeå den 28:e februari hade jag följande mailkonversation med arrangören:

”Umeå2014 försöker ta reda på vem som bjöd upp ett antal gäster på scenen (protest grupp och samiska personer) under slutlåten av Årstidsinvigningen den 28:e februari. Eftersom Umeå2014 som arrangör inte godkände detta behöver vi besked om Cleo, Kristin och/eller någon annan som medverkade under sista låten har själv organiserat detta utan att kolla med oss. Vi har nu påtryckningar från media så jag är tacksam för snabbt svar.”

Svar från mig:

”Ledsen om vårt uppträdande fått jobbiga konsekvenser för er, det var aldrig min avsikt.

Jag personligen står starkt bakom budskapet som framfördes på scen. Jag ser just nu ett samhälle där rasism och fascism normaliseras av både politiker och media. Och ser att jag som förebild bör sätta min agenda mot en sån normalisering.

Jag förstår om det uppfattades stötande med personer på scen som man inte kunde identifiera på grund av maskering, jag ser det som ett konstnärligt uttryck som tillförde uppträdandet något starkt och förstärkte budskapet!

btw, vad menar du med samiska personer? Syftar du på barnen med kolt som stod bakom oss på scen? kunde inte för mitt liv tro att jag skulle behöva motivera närvaron av samiska personer på scen inför framträdandet. Så jag förstår inte din fråga. Påtryckningarna från media, vad betyder det?

Kan ni inte försvara er antirasistiska agenda gentemot media?”

I efterhand förstår jag och tar till mig att det var fel att involvera personer med tydlig egen agenda utan att rådgöra med mina kollegor och vänner först. Det är verkligen något jag lärt mig av denna händelse. I mailet säger jag att jag står starkt bakom budskapet, därför vill jag förklara mitt perspektiv. I demonstrationen i Kärrtorp 15 december förra året blev civila människor attackerade av nazister med vapen. Barn och unga människor befann sig på platsen och hade inte aktivisterna som stod i fronten tagit emot påkslag och flygande glasflaskor hade barnen eller mammorna med barnvagn gjort det. Polisen hade ingen möjlighet att säkra platsen, då de var underbemannade. I tisdags publicerades en artikel i Aftonbladet som berättar hur polisen visste om att nazistiska anhängare av den svenska motståndsrörelsen var på väg till platsen men inte tog hotbilden på allvar.

Med faktan i ryggen är det så svårt för mig att förstå hur Joel kan bli dömd till 6,5 års fängelse för det han gjort. När ordningsmakten inte tar sitt ansvar måste något göras för att människor inte ska råka illa ut, och i Kärrtorp fick det förödande konsekvenser. Hur Joel kan få samma straff som förra polischefen Göran Lindberg som dömdes för grov våldtäkt, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, tio fall av koppleri, flera sexköp och mycket mer är utanför mitt förstånd!

Jag har insett att som artist vilar ett stort ansvar på mina axlar. Ett ansvar som ibland kan upplevas som en börda, och ibland något mycket vackert. Genom mitt uttryck på scen och i musiken kan nya insikter och tankar flöda, och jag kan inte annat än följa mina instinkter och känslor. Jag vill problematisera hur vi ser på aktivism. Jag vill problematisera hur lätt det är för oss att ”kämpa för rättvisa” och i samma andetag hävda att ”all form av våld är fel”. Jag står inte bakom mäns våld, tvärtom är jag en del av rörelsen mot de stereotypa roller och normer kopplat till kön som skapar våld, sexuellt våld och andra övergrepp. Jag är inte heller för att mäns våld hela tiden blir norm och referenspunkten för vänsteraktivism i media! Jag är ledsen om jag har gjort någon besviken, men min spelyta måste få vara större än den lilla låda jag ofta blir satt i. Jag vet att spektret av aktivism är mycket större än det som vi matas med och jag är tacksam att det finns aktivister och människor där ute som inte tänker tystas ner eller acceptera ett samhälle där rasism, sexism eller fascism blir normaliserat.

/ Nathalie “Cleo” Missaoui