"Slopa nolltoleransen mot konstformen graffiti!"

Häromveckandebatterade Rossana Dinamarca och Beatrice Ask de rättsvidriga metoder som iStockholm används för att bekämpa klotter. Vi menar att de avslöjade metodernagrundar sig i Stockholms nolltolerans mot graffiti, och tycker att det nu ärdags för staden att visa en mer tydlig och trygg hållning vad gäller gatukonst.

Imåndags gjorde också Stockholms kommunfullmäktige något ytterst ovanligt. Manåterremitterade en motion. Motionen handlade om en översyn av stadensnolltolerans mot graffiti. Detta tyder på att alliansen inte längre är överensi frågan, oppositionen har sedan länge ifrågasatt nolltoleransen. En intoleranthållning mot en enskild (laglig) konstform inte är värdigt en modern storstadsom Stockholm.

I Kolbjörn Guwallius aktuella bok ”Grip till varje pris”avslöjas att ett vaktbolag, som både Stockholms stad och SL samarbetar med, isin kamp mot olaglig graffiti under åratal själva har begått en lång radrättsvidriga handlingar – och vad som i vissa fall tycks vara direktaolagligheter. Systematiken i detta har bara varit möjlig tack vare dennolltolerans mot graffiti som bedrivs i Stockholms stad och landsting, en nolltoleranssom urskillningslöst riktar sig såväl mot laglig gatukonst som olaglig.

Problemet kan tyckas vara en regional stockholmsfråga, menfaktum är att Stockholms nolltolerans fått bilda modell för många kommuner ochregioner runt om i landet. Dessutom har flera av våra nuvarande ministrar varitinvolverade i utvecklingen av denna politik, mest tydligt är Hillevi Engströmoch Lena Adelsohn Liljeroth som i egenskap av riksdagsledamöter 2005 lade enmotion (2005/06:Ju364) som i praktiken handlade om att göranolltoleranspolitiken till nationell lag. Detta avslogs naturligtvis avriksdagen, men har antagligen haft en stor opinionsbildande kraft. Och även omjustitieminister Beatrice Ask i riksdagen (2014-06-02) medgav att det tycktesfinnas problem med det aktuella vaktbolagets agerande så försökte hon slätaöver dessa med argumentet att klotter är ett stort samhällsproblem. Detta ärprecis så som nolltoleransen har tenderat att stå över allt, inklusiverättssäkerhet, erfarenhet och kompetens.

Nu måste Stockholms stad också gå före och revidera den såkallade klotterpolicy som nolltoleransen vilar på. Trafikkontoret är ansvarigförvaltning och har den senaste två mandatperioderna upprepade gånger ageratför att stoppa utsmyckningar, utställningar, annonskampanjer ochkonstvandringar med kopplingar till gatukonst. Under våren har JO Stockholmskritiserat staden för att godtyckligt stoppat Riksteaterns annonsering föreventet Art of the streets sommaren 2011. Ansvarig politiker Ulla Hamilton har trotsdetta svarat inställningen till gatukonst inte kommer att förändras (se SVT2014-02-14).

Men faktum är att det lokala parlamentariska läget förklotterpolicyn är minst sagt oklart. Alla oppositionspartierna vill idag seöver och på olika sätt revidera policyn, eftersom man anser att den fåttorimliga konsekvenser, vilket nu även Centerpartiet håller med om (se SvD 2014-04-23).Detta gör att politiken endast har stöd av en minoritet i fullmäktige, vilketkan förklara faktumet att Miljöpartiets motion om ”En mer positiv attityd tillgatukonst och graffiti” gång på gång bordlagts i fullmäktige, och nu senastalltså återremitterats med en luddig motivering om att en process och ettarbete ska påbörjas med en ”idéburen stadsförbättring”.

På sikt bör staden grundligt genomlysa och sakligt utvärderanolltoleransen, och därefter utarbeta en politik som tar hänsyn till den samtidagatukonstens komplexa karaktär. Men för att snabbt och enkelt få en mer tydlighållning borde stadshuset redan nu revidera klotterpolicyn, och helt sonikastryka de paragrafer som ligger utanför Trafikkontorets kompetensområde. Dethandlar om paragraferna 3, 4 och 9. De två förstnämnda paragraferna hävdar attgraffiti är en inkörsport till kriminalitet och drogmissbruk, samt att kampenmot graffiti är en del av lösningen på dessa problem. Detta har ifrågasatts avstadens preventionssamordnare, och även BRÅ hävdar att grundpåståendet saknar vetenskapligtbelägg. 

Ansvaret för ungdomar med sociala problem torde i alla händelser liggapå tjänstemän som är utbildade och kunniga i preventivt och förebyggandeungdomsarbete, inte av tjänstemän på trafikkontoret.

Paragraf 9 är klotterpolicyns verkligt ömmande tå och densom orsakat mest debatt genom åren. Den säger att kommunen ”inte ska medverkatill verksamheter som på något sätt kanväcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti”. Denna till synesenkla mening har lett till en rad kontroverser, en del mer uppmärksammade änandra. Paragrafen har bland annat förhindrat bygglov tillfastighetsägare som velat ha en utsmyckning i form av en graffitimålning på sinfasad, och andra förbud mot lagliga former av graffiti, eftersom staden anseratt laglig graffiti kan inspirera till olaglig. En slutsats helt utan vetenskapliggrund, vilket BRÅ också påvisat.

Kulturförvaltningenhar haft policyn hängande över sig i snart två mandatperioder och har nyligentagit bladet ur munnen och i en skrivelse till stadshuset efterfrågat ettförtydligande, hur paragraf 9 egentligen ska tolkas. Stadens förvaltningarlyder även under en Barn- och ungdomskulturplan som är grundad i FN:sbarnkonvention, utifrån att alla barn har rätt till sitt eget uttryck. Dennaplan har kommit att gälla – förutom när det kommer till graffiti, som förblivitett i praktiken förbjudet uttryck även om den är ritad på ett papper i ettklassrum.

En strykning av de tre ovan nämnda paragrafer torde underrådande parlamentariska läge vara ganska enkel, och den skulle innebära en tydligare,tryggare och mer rättssäker klotterpolicy. Sannolikt skulle detta även bidratill att stävja vaktbolagens rättsvidriga metoder.

Jacob Kimvall,
doktorand i konstvetenskap vid Stockholmsuniversitet
Johan Kellokumpu,
utvecklingsledare för kultur- ochsamhällsfrågor på Studiefrämjandet, tidigaretjänsteman på kulturförvaltningen i Stockholm