Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Jag är trött på medias tjat om hur dåligt det är med rasism"

Jonathan Schiess, student
1 av 1

Jonathan Schiess, student

Debatt | 22/06/2014 16:59

"Jag vill inte säga om jag är för eller mot Sverigedemokraterna. Det finns inget egenvärde i det, för det leder till ett ”vi-och-dom”-tänk som skapar hat och distans mellan människor", skriver studenten Jonathan Schiess.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag är oroad för Sveriges befolkning och debattklimatet. Och inte på det där trendiga sättet, där man antingen säger att man är oroad över hur Sverige islamiseras dag för dag, eller där man säger att högerextrema vindar blåser genom Europa och att rasismens framfart är så påtaglig att den nästan går att vidröra. Jag är oroad över hur vi gör våra åsikter till en större och större del av oss själva. 

Att kalla sig antirasist är ett symptom på en farlig samhällsutveckling. När vi tror att vi måste konstatera att vi är antirasister – något som nästan alla är – berättar vi för andra att det inte är en självklarhet att vi är det.

Jag har till exempel varit ambivalent inför att opåkallat kalla mig feminist eftersom jag tror att samtalet måste komma först. Det är viktigare att prata med varandra och sen, när man är inne i samtalet, hitta varandras åsikter och förhålla sig till dem där inne. När vi tydliggör våra värderingar först så döms vi utefter dem och inte utefter åsikten i kombination med komplexiteten som utgör vår personlighet.

Jag brukar säga att jag är feminist efter att jag lärt känna någon. Och för er som hittar utrymme för tolkning i det här beteendet så vill jag säga jag inte väntar tills efter jag lärt känna någon därför att jag först då kan känna mig bekväm med att ”komma ut”. Det är det exakt motsatta, faktiskt. Jag säger att jag är feminist efteråt eftersom hen då kommer att känna sig mer bekväm att diskutera och nyfiket ställa frågor. Det är mycket enklare att få någon att ändra åsikter eller åtminstone ta in nya perspektiv om den man pratar med känner sig bekväm nog att blotta sin egen okunskap.

- ”Hur kan du som är en schysst, och någorlunda vettig kille, vara feminist? Hur går det ihop?”

- ”Inom alla rörelser finns det idioter som förstör och förvrider kärnan och använder det som ett verktyg för att forma en egen agenda. Och även om det säkerligen finns manshatande kvinnor som kallar sig feminister så är de en promille av alla vettiga, vanliga människor som förstår och förespråkar feministisk medvetenhet i den offentliga debatten.”

- ”Men Gudrun Schyman då? Hon och Fi verkar ju rätt knasiga.”

- ”Läs deras partiprogram. Fi är ett vänsterparti. Det är inget fel med det, men feminism i sin renaste form är politiskt obundet. Det är en filosofisk idé om människors lika värde som är, eller åtminstone bör vara, ett naturligt inslag i en demokrati. Du kan vara feminist och vänstersympatisör men du kan också vara feminist och liberal. Du kan till och med vara feminist och rösta blankt.”

- ”Jaha!” 

Att kalla sig feminist i Sverige är ett problem eftersom det finns väldigt många schablonmässiga fördomar om vad feminismen innebär. På min arbetsplats finns det flera stycken som har förklarat för mig vad feministers ”problem” är: sura, ensamma kvinnor som inte blir sedda av män. De som vet vad feminism betyder blir antingen jättearga när de läser diverse blogginlägg och debattartiklar som tar upp liknande exempel eller så himlar de självbekräftande med ögonen som för att säga ”ja, idioter finns det ju gott om i det här landet.”

Debattklimatet i media betonar vikten av ett tydligt ställningstagande. På främlingsfientliga hemsidor vädras åsikter hej vilt och på SvD, DN och Aftonbladet exemplifierar skribenter den rådande rasismen genom att berätta om arbetskollegor, samtal som hörts på bussar eller om någon dum fyllekommentar som ens morbror lade.

Jag börjar bli väldigt less på det debattklimatet just nu. Etablerad media skriver artiklar som uppmanar oss att stå upp mot rasismen. Det är elitistiskt och cyniskt. Som om det ställningstagandet inte var självklart.

Det är elitistiskt och cyniskt därför att de, genom att berätta för sina läsare att rasism är dåligt, inte bara fördummar och förenklar läsarens förmåga att tänka, utan även insinuerar att många människors moral är lägre än deras. Att skriva en artikel vars huvudsakliga syfte är att betona att rasism är dåligt och feminism är bra, är att moraltriumfera med något som de allra flesta egentligen redan tycker. Vad leder det till när vi ställer oss själva över andra som eventuellt har olika åsikter i frågan? När vi distanserar oss från andra genom att på förhand tydliggöra vad vi står för?

Åsikten får aldrig komma i första hand för det gör det så mycket svårare att ändra på den. När vi bygger oss själva kring en ideologi eller en övertygelse så krävs det så mycket mer för att förändra den eftersom det innebär att vi måste ifrågasätta oss själva och vår hela identitet. 

Jag vill inte säga om jag är för eller mot Sverigedemokraterna. Jag vill inte säga huruvida jag är för eller mot feminism. Inte för sakens skull. Det finns inget egenvärde i det, för vad det leder till är att det blir ett ”vi-och-dom”-tänk lik förbannat som i sin tur skapar hat och distans mellan människor.

Man kan tycka att sverigedemokrater, som i min mening står för en kulturrasistisk politik, och riktiga rasister (väldigt få till antalet) har målat in sig i ett hörn. Men de har målat in sig i ett hörn på grund av att åsikten har kommit först. Media, och vi alla andra som tycker att alla människor ska ha samma möjligheter, har ända sen SD kom in i riksdagen 2010, gjort fel. Vi har tillåtit att åsikterna kring invandring, feminism och mångkultur värderats högre än människan bakom åsikterna. Vi har delat oss i två polariserade åsiktsläger för att hävda den egna toleransen. 

Människor som röstar på Sverigedemokraterna känner sig diskriminerade och isolerade; precis som många nyanlända som inte kommer in i samhället på ett bra sätt. Våra åsikter isolerar oss från två olika håll och jag är jävligt trött på att media inte förstår det. 

Det är Sveriges största problem just nu. 

Jonathan Schiess, journalistikstudent

Håller du med?