"De fattiga fick ju i alla fall lite fotboll"

Holland hamrade i lördags in de tre sista spikarna i den brasilianska fotbollskistan. Tröstpriset gled ur spelarnas händer tillsammans med chansen till revansch för det historiska fiaskot mot Tyskland. Det var ett frustrerat lag som desperat och kaosartat försökte komma åt de holländska spelarna på planen. En straff i tredje minuten och drömmen var död. 

Svarta rubriker, förödmjukelse och hån väntar nu landslagstruppen. Ett slut som inte är alltför olikt dess början. ”Ei Dilma, vai tomar no cu” skallade publiken i öppningsmatchen, när mottot ’nao vai ter copa’ (det blir inget VM) fortfarande ekade över Brasilien med svarta rubriker om bojkott av hela arrangemanget. Laget började vinna och passionen tog över tillsammans med hoppet. Diskussioner om sjukhus, skola och välfärd försvann och ersattes med ivriga analyser om spelartillstånd och taktik. 

Efter lördagens match skallade dock ropen igen, som uppmanade presidenten att ”ta den i r*ven”. En representation av hur tätt detta VM har utspelat sig med politiken, och hur beroende de båda är av varandras välstånd. 

Den brasilianska demokratin är bräcklig, i stunder endast skenbar. Utgjord av 200 miljoner människor styrs den nyckfullt av kortsiktiga intressen och total avsaknad av ideologi och lojalitet. Partinamn är endast epitet och har ingen resonans i ideologi. Politiken lider välförtjänt av total avsaknad av förtroende och tillit.  Folket är trött på korruption, brist på säkerhet och struktur. Trötta på att få höra om det ekonomiska undret som flyter runt som ett spöke men inte tar fäste någonstans nära dem. Hyperinflation och politiskt kaos i modern tid har lett till en kollektiv vilja att konsumera så länge det går, underblåst av ett av världens mest generösa kreditsystem. 

Den genomsnittliga invånaren i Brasilien kan föga nämna något annat politiskt namn än presidenten Dilma Rousseff. Politiken har likväl som fotbollen även den fixstjärnor, antingen är man för eller emot. Ett misslyckande och hon blir måltavla för folkets frustration. Det katolska arvet och de kändisfixerade amerikanska influenserna färgar av sig i politik, fotboll och populärkultur. En messias väntar alltid runt hörnet för att rädda landet. En Neymar, en Dilma. 

Den individualistiska betoningen bedövar befolkningen, när fotbollsstjärnor och tv-såpakändisar lyfter konsumtionen och blir maskotar för det nya Brasilien. Korruptionen har dock endast lyft en utvald grupp människor till skyarna. Det är ett lotteri, där hårt arbete oftast inte finns med i ekvationen, snarare klass och kontakter. Få är beredda att göra någonting åt situationen, då en måste verka inom det genomruttna politiska systemet. Dilma får av överklassen höra verklighetsfrånvända anklagelser om kommunism, sedan hennes företrädare genomförde ett antal reformer som höjde tiotals miljoner människor ur fattigdom. Stora delar av överklassen romantiserar militärdiktaturens tider där eliterna frodades och tog hand om 
varandra. 

I delar av Europa lever vi fortfarande med en exotiserande illusion av att det är bra för ett utvecklingsland att arrangera stora mästerskap. De får ju i alla fall fotboll, de fattiga. Deras största passion. Stora leenden med vita tänder mot mörk hy. Barn som spelar barfota på en dammig plan i ett varmt land. Gärna lite trummor, rytm.

I Qatar beräknas det dö 4 000 människor i arbetet mot VM 2022. I Sydafrika lider välgörenhetsorganisationer sviterna efter VM 2010, då bilden av fattiga slumområden ersattes med skyskrapor och arenabyggen och därför lett till en minskning av internationellt bistånd. Utveckling är mer än fotboll och konsumtion. Det kan ta årtionden att etablera en väl fungerande politisk infrastruktur i ett land på väg uppåt. 

Det brasilianska undret är till stor del finansierat av privat konsumtion, inte politiska reformer för stabil tillväxt. Det kommer ta lång tid innan den brasilianska tillväxten cementeras och når ut till transparenta samhällssektorer. Spelartruppen såväl som politiker och invånare måste inse att förändring inte sker genom ett trollslag, enstaka underbarn eller enkla lösningar utan nödvändiga, smärtsamma reformer under lång tid. 

Emma Höen Bustos, Statsvetarstudent