Fredrik Segerfeldt: "Arbetarrörelsens bild av historien falsk"

Vanliga svenskar har idag en materiell standard som merparten av alla de människor som någonsin har funnits på jorden inte ens kunnat drömma om. I den socialdemokratiska historieskrivningen har vi arbetarrörelsens kamp att tacka för dessa framsteg. Så här står det i Socialdemokraternas partiprogram från 1990: ”Löntagarna har i vårt land kämpat sig till en ekonomisk standard, okänd tidigare i historien och i stora delar av vår omvärld.”

Precis som arbetarrörelsen har två grenar påstås dess kamp ha skett på två plan, den fackliga och den politiska. Den fackliga kampen sägs ligga bakom de höga lönerna och den politiska kampen ska med hjälp av skatter ha omfördelat resurser från rika till fattiga. Det är en berättelse som återges i tal, publikationer och utbildningsmaterial från såväl Socialdemokraterna som LO. Det är också en bild som har satt sig i det allmänna medvetandet. Den är dock falsk.

Visserligen har löntagare det många gånger bättre idag än i mitten av 1800-talet. Reallönerna, det vill säga löner justerade för inflation, för manliga industriarbetare är nästan tjugo gånger högre. (Till det kommer kraftigt minskad arbetstid.) Denna mångdubbling av levnadsstandarden har dock mycket litet med facklig kamp att göra.

Arbetarrörelsens berättelse anger att den fackliga organiseringen gjorde att de anställda kunde öka sin andel av produktionens resultat. Vinster för kapitalisterna ska alltså ha omvandlats till löner för arbetarna. För att detta ska kunna vara den huvudsakliga förklaringen till den drastiskt höjda levnadsstandarden måste löneandelen i industrin ha mångdubblats sedan 1800-talet. Det har den inte. I stället har löneandelen varit trendmässigt konstant under hela perioden. En löntagare får ut ungefär lika mycket av produktionens resultat idag som på 1800-talet.

(Källor: Löneandelen: Ekonomhistorikern Lennart Schön, vars dataserie jag fått av ekonomhistorikern Erik Bengtson; Nettolöner: Larsson 2011, KPI: Edvinsson & Söderberg 2011)

Detta innebär att det är den kapitalistiskt ledda produktivitetstillväxten som ligger bakom den absoluta merparten av löntagarnas enorma standardökning och att den fackliga kampen inte har bidragit alls, förutom möjligen på marginalen. Reallönerna har i stort sett stigit lika mycket som produktiviteten under perioden.

Argumentet att lönerna började stiga i mitten av 1800-talet för att de anställda började sluta sig samman då stämmer inte heller. Svante Prado, forskare i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, har visat att reallönerna började öka ihållande redan innan fackföreningarna klev in på arenan.

Även det andra benet i arbetarrörelsens berättelse om Sveriges välstånd – de höga skatterna – störs av ett antal fakta. För det första byggdes Sveriges relativa välstånd främst upp mellan 1890 och 1950. Det var då vi hade högre tillväxt än jämförbara länder. (Under efterkrigstidens så kallade rekordår var tillväxten visserligen hög, men den var ännu högre i andra västeuropeiska länder) Under denna tillväxtperiod, första halvan av 1900-talet, var Sverige ett lågskatteland med lägre skattetryck än andra länder. Det går därför inte att hävda att vårt försprång byggdes upp av höga skatter.

Det är inte heller sant att de höga skatterna i Sverige främst är omfördelande. Merparten av de skatter som går till välfärd är i stället rundgång. Det innebär att de pengar som en person betalar i skatt går tillbaka till samma person. Den årliga rundgången är på 45 procent. Nästan hälften av de skatter varje svensk årligen betalar in till den offentliga välfärden får hen tillbaka samma år, i form av bidrag eller subventionerade offentliga tjänster. Ser man på fördelningen över en hel livscykel är rundgången hela 82 procent. Det är således svårt att påstå att vanliga svenskars välstånd bygger på någon offentlig omfördelning, i alla fall någon direkt sådan. Faktum är att inkomstskillnaderna var små i Sverige redan innan den stora utbyggnaden av välfärdsstaten efter andra världskriget. Inte heller socialdemokraternas politiska kamp för höga skatter och omfördelning kan alltså förklara det svenska välståndet. Orsaken till att vi har det så bra är i stället väl fungerande kapitalistiska institutioner.

Fram till i mitten av 1800-talet var Sverige ett fattigt u-land. Den industriella revolutionen hade ännu inte nått våra breddgrader och den brittiska snittinkomsten var två och en halv gånger så hög som den svenska. Folk levde på ungefär samma sätt som man gjort på Gustav Vasas tid.

Men så skedde ett antal drastiska politiska förändringar. Förutom införandet av allmän folkskola och satsningar på infrastruktur som järnväg liberaliserades ekonomin på en rad sätt. Jordbruket hade successivt omvandlats från en sorts kolchoser till enskilt ägda verksamheter. Skogen privatiserades vilket skulle bidra till en snabbt expanderande sågverksindustri med stora inslag av utländska kapitalister. Den privata äganderätten stärktes på flera andra sätt under samma tid. Frihandel ökade konkurrens- och omvandlingstrycket, medan ett avskaffat passtvång innebar en relativt fri invandring. Skråväsendet avskaffades och ersattes med näringsfrihet vilket ökade dynamiken och konkurrensen. Bankväsendet moderniserades och vi fick en aktiebolagslag vilket spelade en stor roll för industrisatsningar i större skala.

Samtidigt förvandlades den offentliga förvaltningen från ett korrupt maktverktyg för eliten till att allt mer bli ett sätt att styra landet rättssäkert och effektivt. Sverige förvandlades från ett privilegiesamhälle till att bli ett öppnare och mer konkurrensinriktat och dynamiskt samhälle.

Dessa reformer la grunden för den ekonomiska tillväxt som i grunden förvandlade vårt land. De institutioner som formades då är den helt avgörande orsaken till att vanliga löntagare idag kan bo i villa, köra Volvo och åka till Thailand med ungarna. Kapitalismen byggde landet.

Fredrik Segerfeldt,
författare, aktuell med boken Sossesverige – en återblick.