Polisen Marmgren: "Vi har en plikt att även skydda nazisterna"

Ännu en nazistiskmanifestation, denna gång i Stockholm. Ännu en motdemonstration där några avdeltagarna attackerade polisen. Ännu ett slag i sociala medier omverklighetsbilden. Ännu mer polarisering mellan delar av den antirasistiskarörelsen och polisen. Har det gjort att vi har kommit närmare en lösning på hurvi skall hantera den allt synligare nazismen? Knappast.

Detnazistiska Svenskarnas Partis demonstrationer lyfter upp ett antal saker somsamhället behöver ta tag i. Men för att kunna sätta in rätt åtgärder så måstevi först klara av att ha en sansad och faktabaserad diskussion om problemen.

Polisen harkritiserats hårt i samband med demonstrationerna. En del av kritiken handlar omatt vi ”skyddar nazisterna”. Det impliceras att det skulle vara av sympati förnazismen. Det är nonsens. Skulle vi i stället släppa fram den, många gångerstörre, grupp motdemonstranter som önskar ta till våld mot nazisterna? Det ärskrämmande att man ens skall behöva förklara varför det inte är ett alternativ.Inte heller om det hade rört sig om mördare och våldtäktsmän hade vi låtit demlynchas av en aggressiv mobb. Vi har en plikt att skydda  alla människor ifrån våld, även de mestosympatiska.

Polisenkritiseras även för att ett nazistiskt parti får demonstrationstillstånd. Dethänvisas till den före detta polisintendenten Eric Rönnegårds texter som ettbevis för att man egentligen kan neka tillstånd och lagföra fler nazister. 

Problemet är dock att den uppfattningen inte har stöd i hur våra domstolar i dagtolkar lagen. I Jönköping prövades frågan, och förvaltningsdomstolenkonstaterade att tillstånd skulle ges. Det hävdas också att ”rasideologi ärbrottslig”. Det stämmer inte, vi har total åsiktsfrihet. Det som är förbjudetenligt lagen om ”hets mot folkgrupp” är att sprida missaktning mot exfolkgrupper. Det är en mycket luddig formulering, och tillämpningen styrs avvilka uttryck (uttalanden, symboler, etc) som enligt gällande rättspraxis ansesvara brottsliga. Man kan tycka att demonstrationstillstånd borde nekas och flersymboler förbjudas/lagföras, men då behöver man ändra lagen eller hur dentillämpas, och det är en politisk fråga, inte en polisiär. Polisen har attförhålla sig till de lagar som de folkvalda i riksdagen stiftar (ochdomstolarnas praxis).

Det är intesjälvklart att vi måste ha en så stark demonstrationsfrihet som vi har. Manskulle kunna stärka ordningslagen, vidga tolkningen av hets motfolkgrupp-paragrafen (som ju redan inskränker yttrandefriheten) eller på annatsätt visa att vi inte tycker att Svenskarnas Parti eller dylika organisationerskall få manifestera mitt i våra stadskärnor. 

Vi skulle även kunna göra somFN:s rasdiskrimineringskommitte kräver och helt förbjuda rasistiskaorganisationer. Det handlar om hur vi vill väga viktiga värden somorganisationsfrihet, demonstrationsfrihet och yttrandefrihet mot det ytterstreella hot och den kränkning som nazismens närvaro i det offentliga rummetinnebär. Att justera balansen en aning mellan de här värdena skulle inte, somdet ibland hävdas, sätta vår demokrati ur spel. Däremot skulle en sådanförändring behöva följa de demokratiska spelreglerna, det vill säga ske genompolitiska beslut som föregås av en öppen (och gärna konstruktiv) debatt. 

Det man kanoch bör kritisera polisen för är hur vi agerar, både som organisation och vidvarje individuellt ingripande. Man tjänar dock på att vara saklig och konkret.Polisen behöver rent allmänt bli bättre på att lyssna på och ta till sig avkritik. Den processen hjälps dock inte av allmän smutskastning av typen ”ACAB”.

Själv trorjag att det behövs en del strukturella åtgärder för att utveckla polisen vadgäller både att bli bättre på att lära av misstag och att få ökat fokus påbemötandefrågor. Vi behöver bland annat en högskoleutbildning, obligatoriskextern handledning för att motverka cynism och ”vi och dom”-tänkande, en ”LexMaria” för poliser som lägger fokus på organisatoriskt lärande vid grovamisstag, samt en polisombudsman där allmänheten kan påpeka brister. Detsistnämnda gärna som en del av en stark separat tillsynsmyndighet somkontrollerar polisen, där man också skulle kunna lägga arbetet med internautredningar. Sen handlar mycket om att polisverksamheten behöver genomsyras avett värderingbaserat ledarskap på alla nivåer.

Vad gällerantirasisterna så hade det varit önskvärt med mer organiserad ”self-policing” ide demonstrationer där man vet att våldsverkare kommer att dyka upp. Eller somPia Ortiz, talesperson för SNAIV Stoppa nazismen aktivt icke-våld, uttryckerdet: ”Jag tycker att den som arrangerar någonting skall kunna stå för vad somhänder i den manifestationen som man är ansvarig för”. Även om det finns gottom modiga antirasister som även vågar säga till dem som attackerar polis ochnazister så finns det också dessvärre en hel del som reflexmässigt alltidförsvarar våldsverkarna. Det ställer inte bara till det för dem som drabbas avdet våld som ges legitimitet, det skadar även bilden av den så viktiga antirasistiskarörelsen.

Efter allpolarisering, på gatan och i sociala medier, mellan polis och antirasister ärdet lätt att glömma bort att grundproblemet faktiskt är förekomsten av en aktivnazistisk rörelse i Sverige. 

Och de vinner sannolikt på uppmärksamheten de fårav de massiva motdemonstrationerna. Men att låta deras närvaro på gator ochtorg normalisera den vidrigaste sortens rasism är inte heller något alternativ.De av oss som inte känner någon rädsla för nazisterna kan påpeka att de fick0,1 promille i förra valet och förespråka att deras hemska ideologi tigs ihjälmedan man lagför dem för de brott de ofta begår. Det räcker dock inte.Dels för att många av dem som inte skulle få existera i nazisternas samhälleupplever ett påtagligt hot mot sin existens av deras närvaro, men också pågrund av de sammanhang den lilla klicken svenska nazister existerar i. Dethandlar både om den historiska kopplingen till förintelsen och det dagsaktuellafaktum att vi har en allt mer organiserad svensk främlingsfientlighet även ivåra folkvalda församlingar. Avhoppade Sverigedemokrater har gått tillSvenskarnas Parti.

Vi måste hitta sätt att stötta dem som känner sig mestutsatta av nazisterna, och vi behöver förbättra arbetet mot hatbrott pånationell nivå. Men vad gäller känslan av att Svenskarnas Parti innebär ett hotmot hela vårt samhälle, ett steg mot etnisk rensning, som jag och många med miguppfattar som obefogad så behövs en faktabaserad och nyanserad diskussion. Vadär likheterna med 30-talets Tyskland? Vad är skillnaderna? Ingen tjänar på attmänniskor skräms av överdrivna hotbilder, men vi skall absolut lära avhistorien och ta varningssignaler på största allvar.

Det som är allra viktigast att vi tar med oss ifrånSvenskarnas Partis valturné är dock påminnelsen om att vi måste arbeta hårdaremed att förebygga rasism och främlingsfientlighet . 

Det är i det långsiktiga,dialoginriktade påverkansarbetet som man förändrar människor. Ett lysandeexempel på något som faktiskt fungerar är ”Toleransprojektet” som utarbetades iKungälv för att möta och bli av med den traditionellt starka högerextremismen ikommunen. Här finns möjligheten för alla kommuner att dra nytta av det man harlärt i Kungälv och initiera egna projekt.

Ur ett än bredare perspektiv så behöver vi även komma åt defaktorer som skapar grogrund för högerextremism. Det handlar om att motverka derasistiska fördomar som i princip alla människor har, men det krävs också attvi minskar det sociala utanförskap som gör främst unga män mer benägna attanvända våld, begå brott och ansluta sig till extremistgrupper.

Det är bra att Svenskarnas Parti gör oss upprörda, att vivill göra något för att bekämpa nazismen. Men vi behöver rikta både ilskan ochönskan att agera åt rätt håll. Det finns inga ”quick-fixes”. Däremot kan vialla försöka bidra till att nazismen på sikt slängs på historiens sophög förgott. Låt oss göra det.

Martin Marmgren
Polis och Miljöpartist