Mohamed Touzari: "Nu vet vi att 780 831 svenskar är rasister"
"Jag föddes i ett land där jag trodde att min omgivning såg på mig precis som alla andra. 20 år senare skulle jag få äta upp mina ord", skriver Mohamed Touzari.
Följ Mohamed Touzari på Twitter: @BabyMohMoh
Den 20 februari 1994 föddes jag. Någonstans uppe i Norrland i en stad vid namn Umeå. Jag föddes utan några som helst förväntningar på min omgivning och med ett helt liv framför mig. Jag föddes i ett land där jag trodde att min omgivning såg på mig precis som alla andra. 20 år senare skulle jag få äta upp mina ord. Enligt 12,9 procent av Sveriges befolkning över 18 år så är jag inte som alla andra.
I går var det riksdagsval. 12,9 procent av Sveriges befolkning som är berättigad rösträtt valde att rösta fram ett fascistiskt parti som det tredje största partiet i vår riksdag. Ett parti som delar Hitlers värderingar under andra världskriget. Trots återkommade avslöjanden från samtliga medier under årets gång där ett flertal av partiets kandidater målats ut som renblodiga rasister väljer Sveriges befolkning ändå att ge dem en sådan stor makt. De väljer att ge ett parti som ser ner på rasifierade, HBTQ-personer och kvinnor den tredje största makten i vår riksdag.
Samtidigt så blir ett parti som kämpar för människors rättigheter inte ens inröstat i riksdagen. Inte ett enda mandat. Det är ett sådant land vi lever i. Ett land som är känt för sin gästvänlighet och sin solidaritet är numera ett land som jag inte längre känner mig trygg i.
I dag vaknade jag med en klump i magen. Landet som jag växt upp i. Landet där jag gått i skolan, arbetat, skaffat vänner och verkligen älskat är inte det landet som jag trodde att det var. Det här landet är falskt. Det är fullt av människor som är så pass trångsynta och egocentriska att jag blir mörkrädd.
Efter EU-valet så drällde det in statusar på sociala medier om hur ofattbart det var att Sverigedemokraterna fick hela två mandat i Europaparlmanetet. Folk var helt förbryllade och satte sina liv på att det inte skulle ske i riksdagsvalet men ändå sitter vi här. Vi sitter här med en riksdag, i ett land där 780 831 personer av vår befolkning röstat fram ett genomvidrigt parti som vårt tredje största. Det är det landet vi bor i och det är det här vi lär förklara för våra barnbarn i framtiden. Vi lär förklara för dem hur vi, i ett modernt samhälle trots vår historia kunde låta ett rasistiskt och nazistiskt parti bli vårt tredje mest inflytelserika parti. Att svara med ”jag var kritisk på internet” räcker inte. Vi kunde ha gjort så mycket mer. Vi skulle ha gjort så mycket mer.
Det här valet handlade inte om rött eller blått för mig eller mina vänner. Det handlade om antifacism och kampen för HBTQ-personer, rasifierade och kvinnor. Det handlade om att visa dem att vi är fler. Att vi är fler som är för än emot och vi misslyckades. Nu är det upp till den nya regeringen. Ni har talat så mycket om jämställdhet och kampen för allas lika värde under den här valrörelsen så nu är det upp till bevis.
Vi får se det från den ljusa sidan. Kampen är inte över. Vi vet fortfarande vad vi vill och så länge vi brinner för det kommer vi att ta oss dit. Vi står enade och det kommer vi att fortsätta göra. Det må vara fyra år kvar till nästa val men då tar vi chansen. Då ska vi visa att vi är så mycket mer än det här. Valresultatet skrämmer många av oss och det är bra. Föreställ er då att det finns människor som går runt och ständigt lever med denna rädsla.
Rasisterna kan se oss. Vi kan inte se dem.
