"Stryker vi SD medhårs stryker vi med"
"Vi måste fortsätta vägra att möta SD halvvägs. Det är enda sättet att se till att de inte växer ytterligare", skriver Mattias Danielsson.
Mattias Danielsson studerar för närvarande på Chalmers tekniska högskola.
De senaste dagarna har man i tidningar och på sociala medier, sett hur den mysiga och mesiga efterchocken av SD:s framgångar i valet börjar titta fram. Debattörer och annat folk försöker sig på en annan vinkel, de försöker resonera och förstå sig på SD:s väljare. De försöker ha en mjukare ton mot de som är, eller tolererar, rasister. Man tänker sig; "ja, vår förra taktik fungerade ju inte, låt oss stryka medhårs. Låt oss ändra på debattklimatet till något som passar SD bättre. Se om det fungerar."
Vad är det för antirasistisk väg att gå?
För det första är det precis det som sades vara fullständigt felaktigt efter förra valet. Det sades att om vi lyssnar på dem kommer de få välja riktning i debatten, att debatten skulle handla mindre om att Vi vill ha en lyckad invandring med invandrare i Sverige, och mer om att SD är missnöjda med invandringen och invandrare. Med det nya tillmötesgåendet uppstår det dels en inkonsekvens i bemötandet, dels kommer det politiska klimatet tolerera en populistisk nyans där risken är stor att schablonbilder och fördomar accepteras som något att argumentera emot snarare än något att förkasta som respektlöst och osmakligt.
För det andra är det också exakt samma tillvägagångssätt som antirasister tidigare tagit till i resten av Europas länder där högerpopulismen fått fäste. Och har det fungerat? Sverige är, precis som på medeltiden, efter i utvecklingen. Då handlade det om renässansen, vad gällde nyblommande kultur och filosofi låg vi århundraden bakom resten av Europa.
Nu handlar det om högerpopulismen och rasismens utbredning i samhället. Jämför man hur populära SD:s representanter är i Frankrike, Norge, Danmark eller annat godtyckligt europeiskt land sett till den procentuella utvecklingen gällande andelen röster hos dessa partier ligger vi i Sverige efter med ett par år. Därför är det nu naturligt för debattörer att göra det som deras likar ute i Europa gjorde för ett par år sedan, nämligen att ta till en ny mjukare ton.
Har det fungerat? Har vi sett en minskning av rasismen ute i Europa på grund av det ”nya” tillvägagångssättet? Icke, men precis som på medeltiden ska vi i Sverige ta efter Europa. Skillnaden är att då, på medeltiden, förbättrades livsomständigheterna för de som ville följa med tåget. Nu kommer det göra tvärt om.
Hoppar vi på ”medstrykartåget” är risken stor för att vi kommer fördärva det politiska klimatet, ta vardagsschabloner in på agendan, debattera om huruvida man borde lägga pengarna hos de drabbade länderna i stället för i Sverige och de flyktingar som kommit hit, när man faktiskt kan göra både och(!). Visst kommer några röstare känna sig mer hörda och mindre diskriminerade. Kanske kommer taggarna fällas ner och fler (möjligtvis oproportionerligt många) kommer till tals. Men till vilket pris? Ett djur fäller ner taggarna när den känner sig trygg, när den är i sitt revir. Helt plötsligt kommer vi antirasister vara på deras planhalva och jaga boll.
Vi måste fortsätta ha kommandot i debatten, visa vad tolerans är på riktigt, visa att vi tror på människors lika värde. Stapplar vi kommer osäkra ”ännu-icke-SD-väljare” bli ännu mer osäkra, och det är att spela SD i händerna. Dessutom är det bevisligen fel väg att gå, fråga bara 77% av befolkningen i Norge.
Fortsätter vi vår kamp för allas lika värde, på vårt sätt, med våra medel så kommer vi trötta ut dom och vi kommer att vinna. Det är ett tillvägagångssätt Europa inte har testat.
Mattias Danielsson
