"Föräldrar måste uppfostra sina barn att respektera lärare"
"Föräldraansvaret har blivit ett skolproblem. Utan föräldrarnas förtroende och samarbete är lärarna chanslösa. Auktoriteten och respekten för läraren måste få förankring i hemmet", skriver Johnny Martinsson.
Johnny Martinsson är socionom, terapeut och författare, som arbetat med barn och ungdomar i 20 år.
Lamporna blinkar rött när det gäller kunskapsnivån bland svenska skolbarn. Pisastudierna får oss att inse att något har fått skolsystemet att svaja mer än tornet i staden som plötsligt sätter fokus på tillståndet i våra skolor. Hur blev det så?
Det finns naturligtvis saker som går att hänvisa till, rent formellt. Inte minst har Jan Björklund genomfört flera genomgripande förändringar i skolans värld, vilket om inte annat medfört att lärarna fått än mindre tid till det som är deras huvuduppgift; att hinna ta hand om barnen. Kraven på, och mängden av läxarbete, har under lång tid ökat, vilket också ställer allt större krav på föräldrarnas kunskaper att kunna hjälpa barnen i hemmet.
Med en hög andel barn och föräldrar med invandrarbakgrund är det inte svårt att förstå att det blir en problematisk ekvation. Att vara född med svenska som modersmål är långt ifrån en garanti att kunna lösa uppgifterna. Men det underlättar givetvis.
För oss som arbetar i skolsystemet är det inte svårt att se att det råder kris. Rejäl kris. Då pratar jag inte om skolresultat, utan om hur människorna mår som befinner sig där. Jag arbetar som skolkurator och det är en smärre chock att möta det som dagligen försiggår i våra skolor. Erfarna, duktiga pedagoger som sitter och gråter av vanmakt för att det inte går att få till en fungerande arbetssituation i klassrummen. Som försöker med alla medel när det gäller att hitta kreativa lösningar för att undvika konflikter, störande beteenden, eller helt enkelt få till arbetsro.
Där de går hem och känner sig helt misslyckade och i vanmakt och nedbrutet självförtroende till slut blir sjukskrivna. Och in kommer en vikarie som ska försöka styra upp det som för ordinarie pedagog inte lyckades.
Maktlöshet. Jag tror det är det ord som fångar känslan bäst. Och när vi känner oss maktlösa och inte längre kan se några lösningar, då tar vi slut. Om du går ut i en skola i dag är bristen på respekt för lärarna så uppenbar att det är smärtsamt. Vem skulle acceptera att dagligen få ta emot att bli ignorerad, verbala hot och tråkningar och i flera förekommande fall, även fysiska angrepp? Ingen, eller hur? Men för många av våra lärare ser det ut så dagligen. Ända tills de inte orkar längre. Enligt senaste forskningen är läraryrket det sämsta du kan välja om du är rädd om din psykiska hälsa. Med det i åtanke ska vi kanske börja skifta fokus lite, från vad det är för fel i läroplanen, till vad det är som gör att de som ska leda skolans arbete så totalt har tappat sina möjligheter att kunna upprätthålla en fungerande miljö och beteende i klassrummen.
Något som är slående och ständigt återkommande, är skiftet hos dem som verkligen har möjlighet att påverka. Föräldrarna. När skolans personal i dag tar kontakt angående ett barns beteende som påverkar undervisning och arbetsro, möts de ofta av svar som, ”och vad gör skolan åt det då?” Föräldraansvaret har blivit ett skolproblem. Utan föräldrarnas förtroende och samarbete är lärarna chanslösa. Auktoriteten och respekten för läraren måste få förankring i hemmet. Vi som föräldrar måste ta det ansvaret. För det börjar i slutändan där.
