"Min egen abort gjorde att jag såg problemen med lagstiftningen"
Anna Nilsson: "Så fort meningen 'jag vill göra abort' har yttrats så ställs inga mer frågor. Inte om hon är insatt i vad ingreppet innebär, inte om hon är säker, inte om hur hon mår".
Anna Nilsson är 25 år och boende i Stockholm. Nyligen gjorde hon en abort. På egen begäran vill hon inte vara med på bild.
Jag har gjort en abort. Det är inget som definierar mig, ingen stor, mörk hemlighet eller personlig sorg utan ett faktum. Jag gjorde en abort, och jag mår bra.
Jag är helt för rätten till abort och tycker att det är fruktansvärt att landstinget i Kronoberg, med Kristdemokraterna i spetsen, nu börjar försvaga denna viktiga rättighet. Kvinnans rätt till sin egen kropp är absolut och det är viktigt att beslutet om abort aldrig ska ifrågasättas.
De flesta inom sjukvården följer dessa föreskrifter och ställer aldrig några frågor om aborten. Detta är i grunden bra, men i all välmening och vilja att inte lägga press på kvinnor så lämnas just denna kvinna helt utan stöd. Så fort meningen ”jag vill göra abort” har yttrats så ställs inga mer frågor. Inte om hon är insatt i vad ingreppet innebär, inte om hon är säker, inte om hur hon mår. I denna utsatta situation förväntas kvinnan alltså ta ett beslut som kommer att påverka hennes hälsa, trots att hon i det flesta fall saknar medicinsk utbildning.
Aborter skiljer sig därför mot andra vårdinsatser. Jag har både blivit opererad och fått andra medicinska behandlingar. Gemensamt för dessa upplevelser är att sjukvårdspersonalen har guidat och berättat för mig vad som ska ske och varför det kommer att göra mig bättre.
Jag har kunnat diskutera olika alternativ och jag har kunnat lita på den expertis som sjukvårdspersonalen har. Det vore ju fullständigt galet om läkaren bara accepterade att jag visste bättre än henne hur mitt medicinska tillstånd ska behandlas, och alltså hjälper hon mig att förstå. Det är en trygghet att kunna luta sig på dem som faktiskt har utbildning, när man själv känner sig rädd eller har ont.
Trots att aborten inte var problematisk för mig, så kände jag ändå av det stigma som ingreppet för med sig. Jag tror att det är just detta stigma som hindrar kvinnor från att tala om sina aborter och som gör aborten till något som ska vara hemligt och hemskt. Vad vi ofta glömmer är att abort ofta är rätt hemskt - det är en potentiellt farlig, oftast smärtsam och i det stora hela rätt otrevlig upplevelse.
Lägg dessutom till skam och skuld och du står inför en ganska jobbig tid. Som situationen är i dag står du dessutom ofta helt ensam.
Fokus i den här frågan måste alltid vara kvinnans upplevelse. Det är strålande att vi har fri abort, men det är så tydligt att abort fortfarande är ett ingrepp som skiljer sig ifrån andra, att det fortfarande är höljt i skam. Även i tystnaden, i avsaknaden av frågor och diskussioner, känner man hur den där jäkla skammen sipprar in. Om vi ska kunna ha en faktisk fri abort, utan bagage och skuldkänslor, kan inte vårdpersonalen fortsätta vara tysta.
Om abort ska bli ett ingrepp som alla andra, ett medicinskt problem som ska lösas, så måste vi kunna tala om det. Vi måste kunna ställa frågor och vi, kvinnorna som gör aborter, måste kunna få stöd och hjälp. Innan dess så är rätten till den egna kroppen inte absolut, och abort är absolut inte fritt.
