"Klara paralleller finns mellan Putins och Stalins Ukraina"

Den fjärde lördagen i november är det minnesdagen för svältoffren i Ukraina. Men vilka är dessa svältoffer? Och hur har detta påverkat Ukrainas nationella identitet? Med dagens inbördeskrig och de politiska fraktioner och motsättningar som finns är detta ett kapitel som måste berättas. 

Ukraina är en ny stat som vill finna sin plats i Europa men ständigt påminns om sitt förflutna. Ukrainarnas nationella medvetande splittras och tyngs av Sovjettiden. För att förstå Ukraina av i dag måste vi blicka bakåt för att se landets komplicerade förhållande till Kreml. Svältkatastrofen som Josef Stalin iscensatte i Ukraina 1932-33 är en pusselbit för en större förståelse av det som händer i dagens Ukraina.

I DN kunde man häromveckan läsa en intervju med Herta Müller där hon belyser sina egna erfarenheter och insikter av hur livet var i det Östeuropa hon växte upp i. Som uppvuxen i Rumänien har hon påpekat att hon lika gärna kunde komma från Ukraina dit hon känner starka band. I intervjun uttrycker hon att ”inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen”. Och det är just där som minnet av svältkatastrofen i Ukraina är så aktuell för att förstå det politiska läget av i dag.

Holodomor, vilket är en sammansättning av de ukrainska orden holod (hunger) och mor (farsot) är det officiella namnet på svältkatastrofen i Ukraina. Man beräknar att det dog någonstans mellan tre och sju miljoner ukrainare som en direkt följd av svälten. Denna katastrof, vissa stater har officiellt erkänt händelsen som folkmord, är fortfarande ett ganska okänt kapitel i Sverige.

Upptakten till det som skulle bli känt som Holodomor började med att Josef Stalin befäste sin makt 1928-29. Enligt Stalin låg den Sovjetiska staten långt efter sina motparter i väst och behövde rustas upp inom tio år och det krävdes stora resurser för att industrialisera det jättelika landet. Man antog femårsplaner för produktionsmålen i industrialiseringen. Ett sätt att möjliggöra detta var att tvångskollektivisera jordbruket i Sovjetunionen och sälja spannmålet på exportmarknaden. Denna politik kom att slå extra hårt mot Ukraina, Europas kornbod.

För att genomföra tvångskollektiviseringen lät Stalin avskaffa det privata jordbruket med hjälp av tvångskommandon från kommunistpartiet som i enlighet med en nyantagen lagstiftning lät genomföra en total utsugning av Ukrainas bönder och deras egendomer. I princip inget blev kvar för bönderna själva då staten beslagtog all spannmål. Till råga på allt tillät inte staten att bönderna fick undfly sin lott, utan dessa belades med reseförbud. Resultatet blev, inte oväntat, en humanitär katastrof för Ukrainas landsbygd och dess befolkning.

När Ukraina blev självständigt 1992 införde man Holodomor som ett stående element i byggandet av den nya nationen Ukraina. Många ser svältkatastrofen som Stalins uppsåtliga maktmedel för att underkuva den ukrainska identiteten och inlemma dess befolkning i Sovjets identitetsutformning. Den ryska staten av i dag hävdar dock att det inte var något folkmord utan att svältkatastrofen slog mot hela det dåvarande Sovjetunionen. För att man ska få en bild av Ukrainas del i Stalins plan måste man se på statistiken som visar att Ukraina stod för hälften av Sovjetunionens spannmålsexport och ca en fjärdedel av den totala skörden i hela Sovjetunionen. Detta pekar tydligt på att Ukraina utsattes för ett oproportionerligt stort ingrepp av Stalin.

Men varför är denna händelse som ett resultat av Stalins politik på 1930-talet så viktigt för dagens Ukraina? Man måste se att det finns paralleller till den stat som Ukraina är i dag. Den problematik som Holodomor grundar sig i, att Kreml lagt sig i Ukrainas inbördes förhållanden för den egna vinningens skull är ett liknande scenario då som nu. 

Dagens inbördeskrig har visat att den politiska- och etniska splittringen fortfarande gör sig påmind. Skillnaden är att både EU och NATO krupit närmare Ukraina. Väst ligger inte lika långt bort från dagens Ukraina som det gjorde för gårdagens Ukraina. Det ukrainska valresultatet där de västvänliga fick höga siffror ger hopp om ett Ukraina som får gå sin egen väg även om de separatiststyrda områdena fortfarande oroar. Bakgrunden som en del av Sovjetunionen gör att den ukrainska identiteten av i dag måste belysas med dess moderna historia för en större förståelse av dagens ukrainsk-ryska relationer.

Martin Menyes,
Jurist med inriktning på folkrätt.