"Invandringspolitik som ligger mellan SD och de andra behövs"

Sverige behöver en annan invandringspolitik. 44 procent av den svenska befolkningen vill se en minskad invandring men bara ett parti erbjuder en sådan lösning. För att inte ge ett radikalt parti ensamrätt i frågan borde övriga partier omvärdera sina ställningstaganden.

Det står nu klart att regeringens budgetmotion inte fick riksdagens gillande. SD lade sina röster på Alliansens dito med anledning av att man vill hindra en regering som bidrar till nuvarande invandringspolitik. Man skulle från SD-håll lika gärna fälla Alliansens budget om den de facto var en regerings framtagna budget.

Vad detta i praktiken innebär, förutom julafton för från grottor framkomna statsvetare landet runt, är ett parlamentariskt kaos. Nyval, eller extra val som det formellt kallas, blir verklighet för första gången i Sverige sedan 1958. Gärningsmännen bakom detta är givetvis SD, men också de övriga sju riksdagspartierna i och med deras hantering av Sveriges tredje största parti.

Hur den valrörelsen kommer se ut och vilket resultat den kommer generera kan man endast spekulera i. De rödgröna kommer gå till val på sin gemensamma budget och åter hamra in att man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång samt att de borgerliga är oansvariga som har mage att driva egen politik. De borgerliga kommer å andra sidan gå till val med den retoriskt svage och icke-entusiasmerande Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Man kommer mena på att man är redo att åter styra Sverige, betona vikten av att arbetslinjen blir kvar och inte inkorporera Sverigedemokraterna i något som helst samarbete denna gången heller.

Många ser SD som de stora vinnarna i detta scenario som är extravalet den 22:a mars. Man kommer ånyo kunna spela på sitt offerkort; den givna anti-etablissemangshållningen lär upprätthållas under valrörelsen. Att SD kan öka i nyvalet är sannolikt då många med nyfunnet politikerförakt efter budgetkarusellen i riksdagen kan proteströsta på partiet.

De rödgröna och de borgerliga lär hoppas på att valet inte kommer att handla om migrationspolitiken utan om ett vägval för Sverige. En traditionell höger-vänsterkonflikt där SD-väljarna får rätta in sig i något av de leden och därmed förmå rösta fram ett block som når egen majoritet. Detta är möjligt men inte speciellt sannolikt.

Hanterar de sju partierna SD på precis samma sätt som man gjort tidigare kommer SD återigen göra ett starkt val där man sannolikt ökar ett antal procentenheter. Det finns ett parti som talar om minskad invandring och man vill göra det på ett radikalt sätt. Det är en extrem hållning till migrationspolitiken som SD de facto har.

Enligt en SIFO-undersökning som SVT lät göra tidigare i år visade det sig att det finns ett utbrett folkligt stöd för minskad invandring som ligger på 44 procent. 10 procent tycker att det borde tas emot fler och 36 procent står på den barrikad som är den bekväma ambivalensen ”lagom”. Bland dessa 44 procent ryms naturligtvis SD-väljare, 12,9 procent i riksdagsvalet i september, som röstar för en extremt kraftig minskning av invandringen. Men resterande 31 procent, vilket parti företräder dessa människors politiska viljor?

Om inte något av de sju partierna börjar diskutera migrationspolitiken på ett annat sätt finns det bara ett parti för dessa 44 procent. För samtliga dessa kanske inte invandringsfrågan är en tillräckligt viktig fråga för att basera kryss på valsedlar utifrån. Däremot utgör de onekligen en grogrund för ytterligare Sverigedemokratisk ökning, eftersom dessa människor gång på gång blir förbisedda av de övriga partierna. I viljan av att bemöta SD lyfter man upp migrationsfrågan på den politiska spelplanen men lämnar i och med sin retorik walk over.

För om inget parti ändrar sin inställning, då har SD eget mandat att plocka röster från de 44 procenten. Det är en jungfrulig mark för partiet. De behöver aldrig förändra sin politik och kommer inte avradikaliseras.

Det talas ofta om att man inte kan räkna människoliv i pengar och volymer. Men det är precis det som görs i alla andra politiska avseenden, vare sig det gäller sjukvård eller skola. Finansierandet av de offentliga utgifterna är och kommer alltid förbli en balansgång och avvägningar oavsett vilken politisk färg som har makten i landet.

SD har inte rätt angående migrationspolitiken. Men det har inte de sju andra partierna heller. Sanningen finns någonstans däremellan. Dags för någon att inta den positionen. 

Henrik Pehrsson,
Studerande på Lunds Universitet, Politices Kandidat