Meekatt: "Måste man verkligen älska sina barn jämt?"

- 06/02/2015, 13:00 -
Meekatt: "Måste man verkligen älska sina barn jämt?

Meekatt: "Måste man verkligen älska sina barn jämt?

Malin Meekatt Birgersson

"Om jag kisar lite kan låtsas att jag är lesbisk och barnfri och att min fru står naken i badrummet och doftar ljuvligt. Men det är Elton... som har bajsat i pottan, hällt utanför och försöker göra mig glad genom att "laga bajssoppa" som luktar mamma. Skjut mig igen"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

"Om du skriver att du inte alltid älskar dina barn så borde du aldrig skaffat några! Mina barn får höra varje dag att de är det viktigaste i mitt liv och det finns inget jag känner att jag "offrat" för dem. Jag är mamma nu. Och det gör mig fullkomlig."

Vems dumma jävla idé är det där? Vem kom på att så fort man blivit förälder så upphör alla ens egna känslor att existera och att det är barnen som sätter reglerna för vår lycka och olycka? Slutar "jag" att existera för att jag blir mamma? Får jag aldrig vara Malin mer? Jag var fullkomlig innan jag fick barnen. Jag är ju jag. Och jag är fan ganska fantastiskt! 

Vi är mitt uppe i småbarnskaoset och det är ju ingen dans på rosor direkt. Man älskar varandra och man hatar varandra. Jag har inte fått bajsa utan publik på sju år, jag äter kall mat, städar golvet i köket två gånger om dagen och jag får alldeles för lite sex. Vad hände? Jo, jag blev mamma. Och barnen är såklart det bästa jag har och det mest fantastiska som någonsin hänt mig. Den här veckan hänger "Vi-har-magsjuka-lappen" uppe på förskolan och i samma sekund jag ser lappen förvandlas barnen till det absolut värsta som har hänt mig. Jag älskar alltid mina barn. Men ibland så hatar jag att vara mamma. Och det är okej. För sån är jag. Och det är ganska befriande när man inser att det är okej att känna så. 

Magsjuka, kiss i sängen, trots, leksaker i hela huset och långa vassa naglar som rivs på nätterna. Blickar av fullkomlig kärlek, leenden med sneda tänder och kramar som är värda mer än alla pengar som finns. Snor. Krupp. Det där stolta leendet ifrån treåringen som just tömt ut innehållet ur sin potta och ner i toaletten helt själv. Och missat! "Bra jobbat älskling!" (Skjut mig!). Mys i soffan under en Hello Kitty-filt och Astrid Lindgrens Bullerbyn på TV. Hemmasnickrade små presenter tillverkade av toarullar, tops och kilometervis med tejp. KÄRLEK. Massor av kärlek. Och mer magsjuka. Man älskar. Och man hatar. Livet. 

Varmt kaffe på Espressohouse. Inga barn som stör och ingen som ropar "MAMMA!! Jag är FÄÄÄRDIG!" Varför ska ungjävlarna bajsa så fort jag ska äta? Det slår aldrig fel! Paella, rött vin... och bajs. Jippie. Glamouren flödar i mitt liv och ibland ser jag mig själv stå utanför fönstret och titta in på min familj. De ser ut att ha det ganska mysigt och alla är oftast väldigt glada. Men kaoset!? Orden "Jag tycker inte om den här maten mamma!" och "Jag har bajsat!!" tar ibland över alla lyckokänslor över att vi är en familj. Vardagen. Räkningar. Och den där förbannade lappen på förskolan. Fan. Jag hatar magsjuka mer än krig och svält. 

Att leva tillsammans är inte alltid enkelt. Men ska det vara det? Två personer älskar varandra och skapar en familj. Köper ett hus, två halvbra bilar och en hund. Sen står det "Lycka" på brevlådan? Alla vi som har små barn, har vi det så jävla bra egentligen? Har ni egentid, pengar över på kontot, goda middagar, fina och rena kläder och en massa sex eller somnar ni också när ni nattar barnen? Sexiga underkläder, eller one piece? Gravidkilon som envisas med att sitta kvar såhär SJU ÅR efter förlossningen? Familj. Oftast värt det, inte alltid. Och det är okej. Jag älskar dem - hela högen. Nästan alltid.

Äcklig tacos på fredagar. Lördagsgodis inkletat i min nya fina soffa. Och samtidigt som jag inser att det är dumt och nästintill omöjligt att ha en "ny fin soffa" när man har en treåring så gör det nästan fysiskt ont i mig. Jag säger "Klart att ni ska få äta godis och mysa i soffan! Vi har inte köpt den för att ha den till prydnad!" men innerst inne tänker jag "Sitt på golvet för helvete!! Akta soffan!!". Diss varje gång jag ställer mat på bordet och tandkräm i vasken. 300 kronor eyeliner förvandlar lillebror till en tiger och pudret krossat i klinkersen. Livet. Dörren till toaletten låses och en minut senare doftar hela huset Dolce Gabbana's The One. Gott. Om jag kisar lite kan låtsas att jag är lesbisk och barnfri och att min fru står naken i badrummet och doftar ljuvligt. Men det är Elton... som har bajsat i pottan, hällt utanför och försöker göra mig glad genom att "laga bajssoppa" som luktar mamma. Skjut mig igen. 

Men kramarna. De där små armarna. Den där kalla lilla kinden mot min. Orden "Jag älskar dig mamma!" och känslan av att vara den viktigaste som finns. Känslan av att få vara den som får lära dem livet. Att få förklara svåra saker som varför folk måste dö, att man måste äta mediciner om man blir sjuk och att kompisar blir ledsna om man inte ställer upp för dem. Man ska vara snäll och omtänksam. Och man ska inte använda mammas parfym till bajssoppan. Ta pappas! Alice långa armar och ben som är överallt och ingenstans. Glas som trillar, tår som slår i trösklarna och värk i knän och leder. Liten blir stor. Smink och coola tröjor. Pinsamma föräldrar. Och i nästa sekund världens bästa. Stor blir liten. Kramar i soffan under Hello Shitty-filten och Imse vimse spindel. Livet. 

Vardag, rutiner, stress och planering. Och den där jävla lappen på förskolan. Måste man älska det? Måste man vara tacksam för det? Måste man verkligen älska varje del av familjelivet och varje sekund med barnen? Vem fan kom på det? 

Over and out.

Malin Meekatt Birgersson

Malin Meekatt Birgersson, 39 år gammal och författare till boken "Låt mamma bajsa ifred!". Driver bloggen "För sån é jag!". Har barnen Alice 11 år, och Elton 8 år.

-- 

Den här texten har publicerats i en längre version på Malins blogg. Läs den här