Emerich överlevde fem koncentrationsläger – Nu vill han att vi lär oss av historien
Emerich Roth: "Det första steget till en ny förintelse är att peka ut grupper av människor som roten till all olycka"
Emerich Roth föddes den 28 augusti 1924 i Tjeckoslovakien. Han är en svensk författare, föreläsare och socialarbetare som bland annat har arbetat med att sprida information om rasism, våld och nazistiska övergrepp.
Under andra världskriget var han fånge i fem olika koncentrationsläger. Han kom till Sverige i december 1950 och har sedan 1993 besökt skolor i syfte att motverka att rasismen får fotfäste i samhället. Innan dess arbetade han under 30 år som socialarbetare.
Människanhar en häpnadsväckande förmåga till det ohyggliga. Nya vapen medallt större förstörelsekapacitet och allt större precisionutvecklas oavbrutet. Krigskonsten slipas och blir hela tiden allt merinfernalisk, men vår förmåga att dra lärdom av krigetsavskräckande konsekvenser och förmedla dessa till kommandegenerationer, har inte utvecklats alls. Till detta är vi idag likaoförmögna som vi alltid varit.
Iboken ”Avbrott” av Hans Alfredson beskrivs ett biologisktexperiment med en daggmask, som beroende på sitt vägval, utsättsantingen för elektriska stötar eller för daggmaskgodis. Det tarrätt lång tid innan daggmasken lär sig undvika de elektriskastötarna och istället välja vägen till daggmaskgodiset. Detmärkliga i experimentet är att daggmaskens avkomma inte alls tarlika lång tid på sig för att dra sina slutsatser. Avkomman går istort sett direkt på daggmaskgodiset. Av detta drar forskaren iberättelsen slutsatsen att daggmaskar överträffar oss människor iden meningen att de ärver erfarenheter, vilket vi människor sombekant inte gör.
Vi går på samma nitar och minor som våraföräldrar har gjort, och deras föräldrar före dem. Vill viöverföra kunskap och erfarenheter till våra barn, måste vi aktivtoch inlevelsefullt berätta om dessa för barnen. Men många gångerräcker inte det heller. Exempelvis är det inte ovanligt attungdomar själva måste pröva om man kräks och blir bakfull avalkohol. Föräldrarnas vittnesmål om detta är av högst ringavärde. Sanningshalten måste prövas.
Tillmänsklighetens allra största misstag måste räknas nazismen ochtron på dess idéer. För mig och alla de andra miljoner människornasom direkt drabbades av nazisternas härjningar och illgärningar,var det inte svårt att inse att denna ideologi var ondskan själv.Vid Tysklands kapitulation och befrielsen av koncentrationslägren,torde nazismens exempellösa vidrighet även ha stått klar för allaandra, utom möjligen de som inte ville veta något.
Attsäga att vi människor efter andra världskriget har levt i fred ochsämja, är ett påstående, som ligger långt från sanningen. Menbland alla kontroverser, bojkotter, krig och revolutioner ossmänniskor emellan, har det ändå sedan andra världskrigets slut,funnits en fast och trygg punkt att enas kring: Förintelsen fåraldrig, aldrig upprepas. Om detta har vi varit helt ense. Garantinför att Förintelsen inte ska upprepas är att vi känner till den,inte bara som ord, som exempelvis slaget vid Trafalgar, utan att viverkligen vet och förstår vad som hände, så att allavarningsklockor ringer så fort vi ens är i närheten av något somliknar nazism.
Denärmaste generationerna efter andra världskriget har så påtagligtlevt i krigets skugga, att någon glömska inte varit riktigt möjlig.Efterkrigsgenerationerna har levt så nära oss som på ett ellerannat sätt upplevt kriget, att andra världskriget har blivit”Kriget” och betraktats som änden på världens ondska. Dessutomhar vi – Förintelsens överlevande – funnits, som har kunnatberätta om de obegripliga fasorna med ögonvittnets skoningslösatydlighet. Vi har kunnat visa upp våra intatuerade fångnummer –framför allt – har vi kunnat berätta om Förintelsens offer, desom inteöverlevde, vilka de var, vad de tyckte om och hur de levde sina liv.
Mennu har det gått 70 år sedan Auschwitz befriades, och vi som ännusjälva kan berätta är bara några få och vi orkar inte så längetill. Vi är i stort sett jämngamla – själv har jag nyligen fyllt90 år – och när vi slutar berätta, gör vi det nästansamtidigt. Nu är hög tid att hitta en fortsättning framåt ochsätta in Förintelsen i ett sammanhang där kunskapen berör osshäroch nu, snarareän bara domoch då. Vittnesmålenom Förintelsen måste hållas levande i vår vardag, så attkommande generationer kan lära något avdenoch inte bara omden.
Den27 januari i år samlades vi, c:a 300 överlevande från fleraländer, i Auschwitz för att högtidlighålla 70-årsminnet. Närdet är dags för 80-årsdagen kan vi som överlevde och ännu leversannolikt räknas mycket lätt. Allt eftersom tiden går ochgenerationer avlöser varandra, finns risken att andra världskrigetsjunker djupare ner i historiens dunkel och blandas med alla andrakrig människorna utkämpat.
Villvi vara säkra på att Förintelsen inte ska upprepas, måste viaktivt arbeta för och kontinuerligt sprida kunskapen och medvetandetom Förintelsen. Vi är ju inga daggmaskar, vi är bara människor.
Närjag i början av 90-talet höll min första föreläsning i en skolafick jag höra: ”Detta har vi aldrig hört talas om”, ellerockså: ”Vi visste att det var illa i koncentrationslägret, menatt det var på det sättet hade vi ingen aning om”. Jag trodde dåatt det var bara var i den skolan kunskaperna sviktade, men sammareaktion mötte jag även i de följande skolorna jag föreläste i.Det var då jag började förstå, att det jag och andra överlevandeberättade om, stod det mycket lite om i historieböckerna och ännumindre i läroböckerna.
Detjag syftar på är den delen av världskriget som jag kallar det inrekriget.Medan den mäktiga tyska armén bombade sönder och ockuperade deflesta europeiska länder, vilket jag kallar det yttre kriget, pågickparallellt med detta, det in i minsta detalj välplanerade inrekriget, som hade ett enda syfte, nämligen att målmedvetet,systematiskt och industriellt utrota människor som betraktades somlägre stående raser.
Trotsenorma behov av trupp- och förnödenhetstransporter för attunderstödja det yttre kriget, togs avsevärda resurser avinfrastrukturen i anspråk, i Tyskland och de ockuperade länderna,för att sinnrikt och effektivt forsla miljoner och åter miljonermänniskor från Europas alla hörn till de olika utrotningslägren.Men även om alla som forslades dit skulle mördas, ville man ändåsuga ut det sista ur dem det fanns något att suga ur. Det förstasom hände vid ankomsten var selektionen. De som betraktades som ickelämpliga för slavarbete, förintades omedelbart. De övriga fickleva ett tag till så länge de kunde arbeta.
Dettaoch mycket annat som pågick med en outsäglig hänsynslöshet bakomde elektriskt laddade stängslen, så som medicinska experiment,fasansfulla bestraffningar och ohyggliga arbetsuppgifter, står detmycket litet skrivet om i historieböckerna. Fortfarande efter 23 årsföreläsningar får jag ännu höra att ”detta har vi aldrig hörttalas om”.
Vimåste lära oss om detta, så att vi omedelbart känner igen det närdet dyker upp igen. Det finns ett mycket rikt och värdefulltmaterial i form av intervjuer med överlevande gjorda för c:a 45 årsedan, men som av någon anledning inte har använts. Det vore minstsagt önskvärt att detta material kan användas, så att kunskapenblir tillgänglig och kan användas till att komplettera av vårahistorieböcker.
Vifår alltså inte nöja oss med att bara lära oss om Auschwitz, utanframför allt avAuschwitz.Det första steget till upprepning av Auschwitz är att peka ut vissamänniskor som orsaken till olycka, till arbetslöshet, tillbrottslighet, till brist på pengar i sjukvård och äldreomsorg. Närvi hör talas om sådant får vi aldrig tveka om hur vi ska förhållaoss. Då finns det ingenting att överväga, då måste vi omedelbartstå upp för anständigheten. Gör vi inte det, är vi förlorade.Igen. Passiviteten och likgiltigheten är ondskans bästabundsförvanter.
Minönskan är att Sverige tillsammans med alla de länder som deltog i70-årsminnet engageras, så att det skapas gemensamma ritualer ochtraditioner kring högtidlighållandet i dessa länder. Om vi vet attmänniskor över hela världen stannar upp och besinnar vår förmågatill det ohyggliga, på det att vi aldrig mer ska låta det få maktöver oss, skulle vi kanske, åtminstone en dag om året, känna ochinse att vi alla är människor av en och samma sort.
Detär endast med kunskap om det förgångna som vi kan möta framtidenmed öppna ögon och ha en chans att förhindra att historienupprepar sig.
EmerichRoth,
Stiftare av Emerichfonden – fonden mot våld förmedmänsklighet,
Föreläsare och överlevande från Förintelsen
Isamarbete med
PetterJenner,
Gymnasielärare
