"Du om någon borde visa respekt, Emelie Walles"

Sluta skyll på din diagnos, är ikorthet vad Emelie Walles skriver. Hon menar att folk som motiveraratt de inte kan göra något på grund av en neuropsykiatrisk diagnosi själva verket är "lata" och att "allt går, baraman vill".

NPF-diagnoser förekommer, likt deflesta funktionsnedsättningar, i grader. Å ena sidan har vi de medlindriga svårigheter och som med visst arbete och/eller medicineringkan fungera normalt i samhället. Å andra sidan finns det de medgrava funktionsnedsättningar som har enorma svårigheter med vissauppgifter. De som lider av grav autism, exempelvis, kan sällan gå inormal skola eller, för den sakens skull, leva ett normalt liv närde blivit vuxna.

Det är uppenbart att Emelie Walles tillhörden relativa minoritet som har välsignats med lättarefunktionsnedsättningar och som med viss ansträngning kan leva ettnormalt liv. Det bör dock noteras att NPF som helhet sällanresulterar i några superkrafter. Det förekommer specialkompetens,visst, exempelvis inom Aspergers syndrom eller autism. 

Dock, förvarje person med lättare funktionsnedsättningar som lyckats kämpasig fram till ett normalt liv så finns det minst två för vilka endiagnos kan vara ett rent helvete. Det framstår därför inte barasom okunnigt utan även drygt när man påstår att man borde se ADHDsom "något positivt som folk nästan önskar att de hade".

Jaghar den djupaste respekt för de som lyckats vända sin diagnos tillnågot positivt och lyckas hantera den, men också full förståelseför de som helst önskar att de kunde slippa sinafunktionsnedsättningar helt och hållet. Har man grav ADHD så ärdet ibland inte möjligt att exempelvis sitta still under långaperioder, oavsett hur mycket man kämpar. Det gör inte personen ifråga lat.

Som neurologiskt funktionsnedsattahanterar vi ständigt problem. Å ena sidan handlar det om våra egnasvårigheter, men man ska också behöva hantera att media ständigtger utrymme åt debattörer som hävdar att våra diagnoser inteexisterar. Kunskapsnivån är dessutom dålig på alla nivåer isamhället, inte minst i den politiska sfären där få försök görsatt arbeta med våra frågor eller ens förstå problematiken.

Utifrån detta hade man kunnat förväntasig att en person som själv har ADHD skulle kunna ge uttryck för enstörre förståelse och kunskap för vad andra med NPF dagligen gårigenom. I stället visar Emelie Walles en anmärkningsvärd brist påkunskap och perspektiv på neuropsykiatriska funktionsnedsättningari allmänhet, och ADHD i synnerhet.

David Skansholm