Najmadin: "I Sverige får du inte hjälp förrän det är försent"

​Detär inte lätt att vara människa. Vi känner allt så extremt ellerinte alls, vi känner oss så olyckliga eller så olyckliga och vikänner oss så hela eller så trasiga. Det är konstigt hur ensvärld kan verka och vara så ljust och vackert, men kännas såmörkt och kallt. Det är konstigt hur man kan tvinga fram ett leendenär hela ens inre gråter, hur man kan svara att man mår brasamtidigt som lögnen äter upp en och hur allt kan vara bra omkringen men ändå kännas som ett helvete där man skriker från toppenav sina lungor, men ingen tittar upp, ingen hör och ingen förstår.

Hurkan någon annan förstå ens smärta när man själv är helt vilsenmed vart det kommer ifrån? Hur ska man förklara det man känner närilskan känns som eld i hjärtat? Vi går hand i hand med ilska ochsorg. Vi har inte valt det, skuggorna har bara hunnit så fort ikapposs att känslorna har blivit ett med oss. Det har blivit våra inredemoner och vi är besatta.

Vadgick fel? Varför blev vi så tomma med åren? Hur blev vi såförvirrade, så skadade och så sköra? Varför förändrades vi?Varför slutade vi tro på oss själva och varför började vi lyssnaallt mer på rösten som viskade att vi var otillräckliga, hopplösaoch meningslösa? När stängde vi av våra drömmar och när var detegentligen vi började leva i denna mardröm? Vad fan hände med oss?Varför förvandlades vi intill denna människa vi inte längrekänner i? När blev vi så hårda mot oss själva? När slutade vikänna oss levande och när började vi att dö? Vi kan vara såolika, men vi är så lika egentligen.

Vigråter bakom stängda dörrar och har glömt av att det är okej attöppna sig och be om hjälp. Vi förhindrar det för att inte framståsom svaga, men innerst inne bryter vi samman och blir långt ifrånstarkare. Vi faller, vi går sönder, vi reser oss upp och försökerreparera skadan med att glömma av, ställa oss upp och gå vidaresom att man inte spelar någon roll för att det bara var "känslor"som spökade, men om någon dag är vi där igen på samma plats,fast med samma frågor och samma känslor.

Detär så många i Sverige som är bekant med den här depressionen. Vihar blivit vana vid att må dåligt, vana vid att känna ossnedstämda och vana vid att vara utbrända. Stress är en mördaresom försöker döda oss alla. Det skakar om vårt psyke, vi oroaross så mycket, målar upp värsta tänkbara scenariot och bär medoss så mycket ångest. Det värsta är att det har blivit så tabuoch ovanligt att prata ut om hur man egentligen mår så resultatenblir den att att man tror att man är ensam om att känna sig såensam. Det är så många som tappar bort sig själva, som har stöttpå trauma i livet och som ha sårats så mycket att det enda utvägenär genom självmord för att det känns som man inte kan prata mednågon som ändå aldrig skulle kunna relatera eller förstå.

Detsjukaste av allt är att även om man mår så dåligt att man baravill ta sitt liv så får man inte hjälp om man inte försökt dödasig själv tillräckligt många gånger. Med andra ord, man får intehjälp innan det är försent för att ens kunna hjälpa. Jag skämsöver hur många det är som har tagit sina liv för att deras rop påhjälp inte tagits på allvar. Hur ska en krossad människa ens finnameningen med livet när människor som ska hjälpa en skiter i om manså lever eller dör?

Hurhar allt blivit så omänskligt? Vart är den där mänskligakärleken? Varför skäms vi så mycket över att prata om smärtan,ångesten, ensamheten, tomheten, ilskan och problemen? Varför hardet blivit så svårt att be någon annan om hjälp och varför hardet blivit så svårt att hjälpa någon som ber om hjälp? Det bordevara en självklarhet.

Jagtror att om man skulle börja med att prata om hur dåligt man självkanske mår ibland så skulle det få en annan människa att ocksåöppna sig och verkligen ventilera det man behöver få ut och kanskefå hjälp med. Psykologer borde berätta mer om att de själva ocksåkänt smärta under livets gång i stället för att bara nicka påhuvudet, ställa frågor och anteckna. Det måste finnas mer mänskligkontakt. Människor som är ledsna måste få veta att de inte ärensamma om att känna så. Jag vet hur ångesten ibland äter upp enoch jag vet hur det känns när man drunknar i sina egna känslor.

I ställetför att bara säga att det kommer bli bättre, som alla andra verkarsäga, så kan jag säga att om ingen tar era rop på hjälp påallvar och ni inte har någon att vända er till så tänker jag göradet. Jag driver en blogg, QueenPsykos, och får ofta frågor om livet och relationer som jag svarar på ochger råd till människor som hamnat snett. Jag älskar att hjälpaandra människor och kan oftast hjälpa vilsna själar för att jagvet hur det känns att känna smärta.

Sverigebehöver veta att vi inte är ensamma om depressionen, så om ingentänker hjälpa er och i stället räcka fuck you-fingret när ni berom hjälp så tänker jag räcka ut min hand till ni som behöverden. Glöm aldrig av hur starka ni är trots att livet så mångagånger försökt bryta ned er, så står ni än, lyckan varar inteför alltid men det gör inte smärtan heller.

Alexandra Najmadin