"Jämställdhet är en lagsport – vi kan inte vinna ensamma"

Tränarens röst ekar i mina öron. Han ropar: ”Passa till vänster! En fri spelare, ni spelar i samma lag!” Lagets esse har bollen, divar, fintar skickligt undan tre motspelare. Men tappar den.

Män och kvinnor. Kvinnor och män. Vi består av samma saker. Blod, skelett, muskler, organ, känslor, tankar och mycket, mycket mer. Vi spelar ju för tusan i samma lag. Vi består av samma sorts kärna.

Vi borde ha samma rättigheter. Få lika mycket respekt på alla olika plan. Men det är inte så världen eller Sverige ser ut i dag. Långt ifrån. Det är lättare att köra i samma hjulspår som man har gjort i alla tider. Det är mycket mer ansträngande att bryta det mönster som vi växt upp med, så klart. Precis som alla andra omställningar i livet.

LÄS ÄVEN: "Extremister som Lady Dahmer och Fi har förstört feminismen"

Men snälla medmänniskor, kämpa för att bryta den idioti som vi inte förstod då. Det är absurt att leva i ett samhälle där en anmäld våldtäkt blir till besvär. För det sker så mycket övergrepp mot kvinnor och flickor dagligen, som rättsystemet varken har tid eller utrymme att hantera. Det är vidrigt. Det borde varenda människa förstå. Att detta är dagens Sverige. Att offret blir till ett besvär. Det är fel, fel, fel.

Ordet feminism har fått en negativ klang över sig. Det har kommit att bli som en typisk ”vi mot dem”-anda. Många vill påstå att de är för jämställdhet men inte för feminism. Man får kalla sig vad man vill kan jag tycka. Så länge det kämpas för samma sorts rättigheter.

På senaste tiden har det visats ett missnöje från många kvinnors sida. Jag uppskattade verkligen talet som Emma Watson höll om feminism. Det moderna nytänkandet hon hade. Modet från hennes sida framför allt. Alla borde hjälpa till så mycket de kan på denna färd, som börjat ta sig på många sätt, men vi har fortfarande ofantligt mycket kvar att kämpa för.

LÄS ÄVEN: "Håller man inte med kan man hålla käften"

Vi är ett lag, som gemensamt ska nå hela vägen fram till mål. Den där divan på plan divan som just då har makten. Det är bara att svälja den där jävla stoltheten, inse att det inte går att vinna matchen utan samarbete från både parter, utan bara som en stark enhet. Så passa den där nedrans bollen till din fria medspelare. Ge det en chans. Till flicka som pojke. Till man som kvinna. Till gubbe som tant. Till åldring som yngling.

Som den där medelålders tränaren en gång fick mig att inse, att alla spelar i samma lag. Vi har alla makt i detta spel på något sätt. Det handlar inte om att klandra någon. Det finns folk där ute som har mer makt än jag att kunna förändra synen på jämställdhet. Hantera den makten på rätt sätt. På ett rättvist sätt.

Jag vill åt den där känslan som nås efter 90 minuters kämpade. Till en början var man stel och obekväm. Såg oklart, gjorde oklara drag men efter si så där 20 minuter har man blivit varm i kläderna. Man kunde läsa av sina medspelare och se spelplanen ordentligt. Efter att ha samarbetat, svettats, fått brännsår på knäna mot gympasalens golv, blivit tacklad. När man slitit av sig den där signalfärgade nätvästen som stinker av insjunken svett.

Till slut när man placerar sina rumpor tätt intill varandras och med bena brett i sär på den låga träbänken. När man halsar det helande friska vattnet ur varandras vattenflaskor, vattnet som känns rent som kristall mot svalget. Flåsar okontrollerat, pustar ut och hämtar andan. När man bytt ut den där machogesten i form av ett kallt ryggdunk till en varm omfamning. ”Starkt kämpat i dag.” Där och då har vi vunnit matchen. Tillsammans.

Julia Melseth Nerhed