"Jag tänker på barnet som drunknade på väg mot ett bättre liv"
Johanna Sjögren skriver om skeppsbrottet och flyktingarna som drunknade i Medelhavet. Hon ifrågasätter hur vi kan se på när människor dör i flykt för sina liv.
Johanna Sjögren Staf jobbar på ett asylboende för ensamkommande.
I höstas skrev hon ett mycket uppmärksammat öppet brev till Jimmie Åkesson. Läs det här.
Aldrig mer, sa du Cecilia Malmström. Aldrig mer.
Det sa du 2013 när de drunknade. De där 360 människorna. Och före och efter dem förlorade minst 20 000 människor till sina liv. 20 000 människor på 20 år.
Aldrig mer blev igen och igen. Och igen. Jag tänker på hur lätt ett löfte väger. Inte ett ton, inte ett kilo, inte ett liv.
Jag tänker på hur någon skrev att hennes dotter gråter över att hon inte får använda BH. Att trycket på barn i dag är för stort. Och jag tänker då på barnet som drunknade mot sin moders bröst. Bröstet som gett mat och tröst, utan någonting som skydd. Och jag tänker på hur ett enda syskon av fyra klarade sig ovanför ytan. Klarade sig till ett liv utan familj, i ett land som inte önskar honom med tryggheten sänkt till botten.
Jag tänker då att människan är ett sorgligt djur. Libyens kust är nog vacker, men jag har aldrig varit där. Däremot har jag besökt Egypten och Tunisien. Jag vet att solen kan färga vattnet rött. Att vinden stillar sig när det blir kväll.
Filmindustrin tjänar pengar på skräck. Någon skriver en recension. I biosalongen sitter vi och ryser på rad. Håller hårt i någons hand. Vi äter en bit maten när filmen är slut och mördarna har försvunnit.
Någon annanstans springer någon för livet, sitt eget och personen den släpar vid handen. Mördarna följer, bevakar från bägge sidor. Maten är långt borta. De ser regimen skjuta tätt om de lyfter blicken åt vänster. Åt höger står terrorn på rad. Och jag tänker att skräcken efter filmen går att skaka bort. Jag tänker på hur de flyr från skräcken. Från en, mot en annan och en till.
Jag ser en annons. Inrikesflyg med Norwegian från 199 kronor. Svenska kronor. Och jag tänker då på att det vore bra om de kunde satsa på utrikesflyg. De borde öppna sina vingar och sina gränser och sina armar lite mer, så att inte havet slukar så mycket. Människor lutar sina kroppar, sitt hopp mot någon som far förbi. De lutar sig mot döden.
Det sägs att dubbelt så många människor kommer att söka sig till Europa i år jämfört med förra året. Jag tänker då på alla barn som kommer att falla till botten vid sin moders oklädda bröst.
Aldrig mer kommer att bli igen och igen, tills det att vi ger människor villkor som gör att de slipper fly i strömmar och via flyktvägar som dödar. Tills det inte längre är olagligt att söka asyl från krig, död och terror.
Och jag tänker då, att det borde gå om vi bara värderar ett annat barn likt hur vi värderar våra egna. Om vi bara går tillsammans.
Aldrig igen, sades det då.
Jag tänker att det borde betyda någonting.
Johanna Sjögren,
Arbetande på asylboende för ensamkommande
