"Människor slängdes in i kyrkor för att brännas ihjäl"
Simon Matte skriver om det armeniska folkmordet och att EU måste ta tydligare ställning mot Turkiet i frågan.
Simon Matte är 29 år och är lärare i religion och historia.
Det är i år exakt ett hundra år sedan. Ett hundra år sedan orättfärdiga och fasansfulla händelser ägde rum i Mellanöstern, på flera sätt liknande de som vi bevittnar i våra dagar. Förövarna då var turkiska revolutionärer kallade ungturkar som tillsammans med några utvalda och sympatetiskt inställda kurdiska bundsförvanter för alltid kom att bli en del i flera minoritetsfolks medvetande och historia. Det som kom att kallas för det första folkmordet skulle nu inledas och måltavlan som så många gånger tidigare i den islamiska världen och historien var kristna grupper. En grupp människor som under århundraden på grund av sin religiösa övertygelse behandlades som andra-, eller tredjeklassmedborgare. En grupp människor som tvingades att betala en särskilt skatt för att undkomma svärdet eller tvingas att anamma islam som religion. En grupp av människor som saknade politisk representation och marginaliserades i samhället i stort.
Många vill hävda att orsaken bakom ungturkarnas aktion var att säkerställa sin stats säkerhet och möjlighet till överlevnad genom att minimera inre stridigheter mellan olika etniska som religiösa grupper. Den förklaringsmodellen ger tyvärr enbart halva sanningen, den andra delen av sanningen är synen på den kristne som en underlägsen människoart. Det osmanska riket hade under hösten 1914 slutit ett alliansfördrag med kejsardömet Tyskland och dragits med i första världskriget som resulterade i flera territoriella förluster längst fronterna mot det mer militärt överlägsna Ryssland. I början av 1915 hade alla armeniska soldaterna i den ottomanska armén oförklarligt desarmerats och demobiliserats. Början till utrensningen var med andra ord nu i full gång.
Natten mellan den 24 april och 25 april betraktas av många som det traditionella startskottet för ”lösningen” på den kristna frågan. Den natten greps ett hundratal främst armeniska kristna intellektuella i Istanbul. Dessa misshandlades, deporterades och avrättades sedan kallblodigt utan möjlighet till en rättslig prövning eller möjlighet att höra anklagelserna mot dem. De efterföljande veckorna hade tusentals kristna av olika bakgrunder på olika samhällspositioner tillfångatagits och kallblodigt och systematiskt avrättats. En del av offren hade sorgligt nog vänskapsband till företrädare inom den ungturkiska rörelsen.
Den ottomanska armén, polismakten samt en del allierade kurdiska stamkrigare attackerade under de efterföljande dagarna, månaderna och åren de kristna områdena i riket. Den brittiska militären som var i strid mot ottomanska styrkor både i Irak såväl som i södra Syrien mottog flertalet vittnesmål om de fasansfulla händelserna som ägde rum en bit bort. I en bevarad rapport skriven av den brittiske diplomaten Gertrude Bell som var i området under folkmordet skrev följande;
”…Där såg vår bataljon nästan 12 000 armenier som drevs i en sorts dödsmarsch under ledning av några hundra kurder… Kurderna var soldater omgjorda till slaktare. De hade order på att föra bort alla armenier, både män och kvinnor, till olika destinationer. De hade fått hemliga anvisningar till att döda alla män, alla barn och de gamla kvinnorna. Vad unga kvinnor utsattes för är obeskrivbart…”
Detta är enbart ifrån ett av många vittnesmål som beskriver det systematiska dödandet, det systematiska våldtagandet av unga kvinnor. Andra vittnesmål beskriver hur människor slängdes in i kyrkor för att brännas ihjäl medan andra korsfästes, halshöggs eller begravdes levande. Hur många som faktiskt föll offer är fortfarande idag oklart men det brukar talas om åtminstone 1,5 miljoner.
Än idag, hundra år senare har inte dessa offer eller deras anhöriga fått någon som helst upprättelse. Den moderna turkiska staten fortsätter med sitt förnekande och sin alternativa historieskrivning som målar de kristna offren som förövare och den turkiska staten med sin militära, polisiära och politiska makt som de verkliga offren.
Sverige tillsammans med den Europeiska Unionen måste på ett mer kraftfullt sätt markera mot Turkiet som under dess ledare Recep Tayyip Erdogan antagit en mer auktoritär natur. Ett Turkiet som förnekar sin historia, som inte ber om ursäkt för sina felaktigheter och synder förtjänar inte att sitta vid samma bord som de mer demokratiska staterna som idag utgör dagens Europeiska union. Ett bord som turkarna mer än gärna skulle vilja bli inbjudna till.
Simon Matte
