Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

"Huliganerna riskerar barnens liv med sina bengaliska eldar"

Björn Ranelid anser att det är idiotiskt att män ska vifta med "jättelika tomtebloss".
1 av 4

Björn Ranelid anser att det är idiotiskt att män ska vifta med "jättelika tomtebloss".

Christer Melander/TT

Han menar att det inte fanns några bengaliska eldar när han var aktiv inom fotbollen.
2 av 4

Han menar att det inte fanns några bengaliska eldar när han var aktiv inom fotbollen.

Privat

Han ifrågasätter hur vuxna människor kan riskera andras liv och kalla det nöje.
3 av 4

Han ifrågasätter hur vuxna människor kan riskera andras liv och kalla det nöje.

Erik Martensson / Erik Mårtensson

Det finns inte ett enda argument som kan motivera våldet inom supporterkulturen menar Björn Ranelid.
4 av 4

Det finns inte ett enda argument som kan motivera våldet inom supporterkulturen menar Björn Ranelid.

Christer Melander

Debatt | 28/05/2015 21:20

Björn Ranelid är trött på hatet och våldet inom fotbollen. Han menar att det är idiotiskt att tända bengaliska eldar under fotbollsmatcher.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Till fotbollens lov.

Jag såg min första fotbollsmatch när jag var fem år. Det hände på Malmö Idrottsplats och jag hade följt två äldre lekkamrater dit och vi låg bakom ena målet på gräsmattans kortsida, ty det var tillåtet för barnen att se matcherna från den platsen. Det var och är den västra sidan av arenan.

Sedan den stunden i mitt liv har jag följt fler än tusen matcher i levande form, det vill säga bortom televisionsapparaten, i Sverige och andra länder i världen. Under åtminstone femtiofem år på olika idrottsplatser hade jag aldrig sett en enda så kallad bengal tändas av en människa på läktarna före, under eller efter en match.

Infernot och vansinnet på fotbollsarenorna i Sverige hade inte inträffat då. Dårskapen hade ännu inte satt eld på sig själv. Männen som inte vill se fotboll och som vill avbryta matcher och som önskar att sina favoritklubbar döms till dryga böter hade inte börjat kasta eldfacklor på matchvärdar, brandmän eller poliser. De hade ännu inte utsatt sig själva och övrig publik för livsfara.

Dyrköpta sändningar av matcherna i televisionen avbryts. Om taket täcker Friends arena tar det tid innan bengalernas rök upplöses. Detsamma gäller även när planen och läktarna är under bar himmel.

Vissa ynglingar och vuxna män har en sådan obetvinglig lust att tända eldar på läktarna att ingenting tycks hindra dem. Ett vetenskapligt och empiriskt faktum är att matchen avbryts en längre eller kortare tid och att alla andra som befinner sig på arenan måste finna sig i och underkasta sig eldälskarnas handlingar. Poliser, brandmän och matchvärdar beter sig efter vilka regler och lagar som gäller.

Eldälskarna önskar således att matchen i fråga avbryts. De vill inte se fotboll i den stunden som varar i fem, tio, tjugo eller kanske trettio minuter, vilket inträffade under den senaste matchen mellan Allmänna Idrottsklubben från Solna och Djurgårdens Idrottsförening. De skyldiga och ansvariga för eldlusten är införstådda med eventuella böter för sina så kallade favoritklubbar. Därmed gäller endast negativa och för 99,9 procent av publiken menliga följder av bengaldyrkarna.

Jag har spelat fotboll i Malmö Fotbollförening, Helsingborgs Idrottsförening, Trelleborgs Fotbollsförening, Höganäs Bollklubb och Håkanstorps Bollklubb. I den sista nämnda föreningen började jag min bana som fotbollsspelare.

I samtliga nämnda föreningar har jag representerat A-laget. Jag är Allsvensk reservlagsmästare för Malmö Fotbollförening (ordet stavas utan bokstaven s i fogen) och jag spelade i dess första juniorlag. Jag är hedersmedlem i den föreningen.

Jag påstår att jag med rätta och ett visst kunnande och förstånd kan uttala mig om fotbollens väsen, skönhet, kamp och inslag av konst. Därtill har jag skrivit en bok om Malmö Fotbollförening med titeln ”Fotbollens höga visa” och jag har föreläst för Allmänna Idrottsklubben (AIK), Malmö Fotbollförening och tre olika förbund i Sverige. Jag har medverkat i ett flertal program i Sveriges Television som avhandlat fotboll. Jag talade och delade ut pris på den televiserade Idrottsgalan år 2009. Under världsmästerskapen 2010 var jag gäst i studion under Mats Nyströms ledning. Jag recenserade boken om Zlatan i Sportspegeln.

Jag nämner inte detta för att skryta, utan för att belägga att jag har stor erfarenhet av att dels ha spelat fotboll på hög nivå och dels att jag bevittnat tusentals matcher.

Jag undrar i mitt stilla sinne om en enda av alla som tänder och har tänt bengaliska eldar på läktarna under matcher i Allsvenskan spelat fotboll på den nivån eller skrivit böcker eller artiklar i dagstidningar i ämnet.

När jag någon gång dristar mig till att läsa kommentarsfälten på kvällstidningarnas sportsidor kan jag konstatera att texterna är så uselt skrivna med otaliga grammatiska fel att jag knappt uthärdar att läsa dem till den sista punkten.

Om det är så att bengalbrännarna till varje pris vill visa sin makt gentemot poliser, andra myndigheter och klubbledningar, så är det inte bara idiotiskt utan även kontraproduktivt, eftersom alla som vill se fotbollsmatcher från läktarna blir lidande.

Ingen förälder vill ha sin son eller dotter intill bengaldyrkarna på läktarna. Elden från en bengal kan antända ett tifo, kläder och hår på människor. Svåra brännskador och i värsta fall död kan bli följden.

Jag har ingen som helst förståelse för så kallad kontrollerad bengalbränning på läktarna. All pyroteknik före, under och efter matcherna på arenorna skall förbjudas. Inga kloka skäl i världen kan rättfärdiga att en promille av publiken skall tillåtas bestämma över och förstöra för resten av publiken, alla spelarna och funktionärerna.

Ingen som verkligen älskar fotboll och att bevittna matcher kan övertyga mig om att bengalbränning bör tillåtas i samband med matcher.

Vid varje match som jag sett från läktare har jag lyssnat till obegåvade hatramsor. Papegojorna sitter i sina egna burar och imiterar varandra. Hatarna knyter nävarna och vrålar och ansiktena är förvridna av instängd vrede som de släpper ut.

Om någon av dessa hatare har barn med sig på matchen, vill de i så fall att sönerna och döttrarna skall veta och kanske höra på plats att deras pappor uppför sig så?

Kan dessa skrikande hatare någonsin med rätta betraktas som goda föredömen bland supportar till klubbarna?

Nej, det kan de aldrig. De är skamfläckar för klubbarna som de påstår sig älska. Hatarna älskar inte. De är inte lyckliga människor. De kan aldrig vara goda föräldrar till sina barn, ty de är inte en person på fotbollsarenorna och andra personer i hemmet hos familjerna. De är hatare i själen alltid och överallt.

Bengaler och annan pyroteknik hör inte hemma på någon fotbollsarena i dag, i morgon eller någonsin i framtiden.

Ingen fotbollsälskare i världen kan försvara vissa människors lust och drift att tända eld på och förinta förnuftet och kärleken till världens största idrott.

Björn Ranelid,
Författare

Håller du med?