"Surrogatmödraskap är bra, men räcker inte"

Under en relativt lång tid har vi kunnat följa en debatt om möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att skaffa barn. I fokus finns frågorna om assisterad befruktning för ensamstående samt surrogatmoderskap. Anledningen är nog främst att det pågår ett omfattande utrednings- och lagstiftningsarbete inom bland annat de frågorna sedan en tid tillbaka.

Inom barnrätten talar man om att det inte är en förälders rätt till barnet utan barnets rätt till en (eller flera) föräldrar som ska vara överordnad. Jag kan inte tycka annat än att det är ett perspektiv som i den aktuella debatten om ofrivillig barnlöshet får stå åt sidan.

Goda argument kan föras såväl för som emot att införa den typen av förändringar som debatten handlar om. I debatten saknas dock en viktig fråga som jag önskar lyfta. Det är frågan om föräldrars möjligheter att erkännas som just föräldrar till sina barn.

I Sverige är i dag den som föder ett barn som utgångspunkt också dess juridiska mamma. Utöver moderskapet behöver man ofta fastställa att en annan person också är förälder till barnet. För att ett barn ska få en till förälder krävs i vissa fall att föräldraskapet fastställs av en domstol.

Som det ser ut i dag kan inte föräldern själv väcka en föräldraskapstalan. Det kan däremot barnet göra. När barnet är ungt kan mamman väcka en föräldraskapstalan på dess vägnar. Det kan även socialnämnden göra i vissa fall. Detta anses i stort sätt ge uttryck för principen om att det är barnet som har rätt till sina föräldrar och inte vice versa.

För mig blir det något svårt att förena debatten om surrogatmödraskap och assisterad befruktning för ensamstående med den rådande ordningen vad gäller fastställande av föräldraskap. I utredningen om assisterad befruktning för ensamstående skriver man, något förkortat, att assisterad befruktning inte motiveras av barnets bästa utan snarare av vuxnas vilja att få barn.

Jag tänker att man i så fall borde kunna motivera en utvidgad möjlighet för föräldraskapstalan med förälderns intresse av att få erkännas som just förälder. Assisterad befruktning och surrogatmoderskap står givetvis långt ifrån alltid i kontrast till barnets bästa, detsamma borde även vara fallet i fråga om en förälders möjlighet att erkännas som förälder.

Att tillåta föräldraskapstalan utan begränsningar är även framöver svårt att motivera och inte heller en ändring jag skulle vilja se. Det skulle omkullkasta att det är barnets rätt till föräldrar som är överordnad. Troligtvis skulle det till exempel även leda till ett ökat antal föräldraskapsmål som i sin tur skulle kunna vara till nackdel för barnet.

I stället menar jag att man framöver behöver utreda hur en begränsad rätt till föräldraskapstalan för föräldrar skulle kunna se ut. Ett sätt skulle vara att utöka socialnämndens möjligheter att utreda och väcka talan i föräldraskapsmål så att det även kan ske på på initiativ av föräldern. Ett annat vore att föräldern själv i vissa fall kan väcka talan. För mig ligger det närmast till hands att se en ökad befogenhet för socialnämnden som den bättre av de två lösningarna. Jag tänker att den är enklare att genomföra och i rätt grad begränsa så att riskerna för barnets välbefinnande även fortsättningsvis minimeras. Jag gör dock inte anspråk på att sitta inne på den bästa lösningen, det jag vill är att väcka frågan till liv.

Att regeringen lägger ner ett stort arbete på att möjliggöra för vissa ofrivilligt barnlösa grupper att skaffa barn är lovvärt. Givetvis ligger det i grunden något väldigt bra i att man vill hjälpa dem som av olika anledningar inte kan få barn att få det. Men det blir även något skevt när man samtidigt upprätthåller en ordning där ett betydande antal föräldrar riskerar att inte få sitt föräldraskap fastställt. Jag menar därför att man i den nära framtiden behöver se över utökade möjligheter till föräldraskapstalan. På så sätt anser jag att fler barn skulle kunna få en starkare rätt till alla sina föräldrar.

Linus Hagander,
Juridikstudent