Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: "Hur kan ni hata på att någon älskar någon annan?"

1 av 1

COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN / HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Debatt | 04/07/2015 16:21

Marcus Birro: "Jag ber att kyrkorna skulle våga öppna sina portar för samtal, i förståelse och förlåtelse. Låt oss mötas"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vad är det med kristenheten och kärleken?? Varför har så många så svårt för vilka som väljer att älska vem?

Så länge jag levde enligt deras stenhårda moraliska lagar och regler älskade kristenheten mig. När jag inte lever enligt deras uppställda regler och lagar förskjuts jag som om jag smittats med ett dödligt virus.

Men grejen är ju att det inte är Gud som ställer upp ramar och regler. Det är inte Gud som binder människor i olyckliga äktenskap. Det är inte Gud som envisas med att bestämma vem som har rätt att älska vem och vem som inte har det.

Det är människor som gör allt detta.

Att det också är kristna, som säger sig följa en man som aldrig dömde en enda människa, som rörde vid den spetälske, som satt ner med prostituerade, fiskare och tullindrivare, är onekligen en stor sorg.

Vem ger er rätten att döma mig? Vem ger er rätten att vägra ta den utsträckta handen?

Just idag nås jag av informationen att nästan inga kyrkor vill/vågar boka mig till hösten, trots ny bok, trots fullsatta hus under hela våren.

Anledningen?

Jag ska skilja mig och har träffat en ny kvinna. En människa som ingen vet något om, som det ljugs om som det skvallras om, som degraderas till att vara en politikers snart före detta hustru.

Det finns andra att ta hänsyn till. Mina barn, min tidigare hustru, Michaelas tidigare man och barnen inte minst.

Baserat på en text i tidningen Hänt Extra väljer många kyrkor alltså att stänga dörren, vilket är och kommer att bli ett dråpslag för min ekonomi.

Hur är det möjligt att människor som säger sig älska det öppna samtalet, älskar öppenhet och som ser människas själ och inte enbart hans synder, väljer att vägra samarbete baserat på skvaller?

Men ett ännu värre dråpslag är det för de kristna som tar sig friheten att döma mig. Ett värre nederlag är det för de kristna som sätter sig på sina höga, vita hästar och tror sig ha en enda aning om vad som rör sig i en broders hjärta.

Efter allt jag gjort för svensk kristenhet genom åren är detta tacken?

Jag stod på barrikaderna. Jag skrev och skrev och skrev texter om er, om oss, om våra bröder och systrar. Jag riskerade (och förlorade) både jobb och anseende för att jag vägrade kompromissa med min tro, med min självklara rätt att tro och jag gjorde det lika mycket för er skull, för alla er som inte har stora plattformar att nå ut på.

Och vad gjorde ni under tiden, kära syskon? Kammade mattfransarna? Klippte gräsmatta? Knöt slipsen? Gjorde ni något alls?

Jag turnerade land och rike runt, jag tackade nej till bättre jobb för att fortsätta skriva för tidningar som Världen idag, jag tog täten, mot slutet motvilligt, men jag gjorde det för att vi älskade varandra, för att tron på Gud är under belägring i vårt land idag.

Jag trodde jag gjorde det för er, för oss alla.

Och nu väljer så många av er att stänga dörren till era kyrkor på grund av vad ni läst om mitt kärleksliv i en veckotidning?

Hur känns det?

Hur fungerar man då?

Hur väger den där första stenen i era händer?

Och hur lätta i hjärtat blir ni när ni kastar den?

Jag ber att kyrkorna skulle våga öppna sina portar för samtal, i förståelse och förlåtelse. Låt oss mötas.

Låt oss tala och låt oss lyssna.

Jag sträcker ut en hand.

I Nåd.

Alltid i nåd…

Marcus Birro,
Stockholm juli 2015

Dömer du andras kärlek?