"Vi måste rädda miljön om vi inte vill drunkna som isbjörnarna"

"Jag orkar inte längre. Jag har precis suttit och gråtit uppgivet en kvart på grund av denna klimatstagnation som råder i samhället. Vafan ska vi göra? Varför är det de som inte bryr sig en skvatt om vår omvärld som sitter och tar beslutet för en morgondag de inte ens kommer uppleva? Varför?"

Jag pratar med min vän om Johan Rockströms sommarprat. Och det sommarpratet var som en kanonkula rakt in i magen. Jag visste redan allt han sa. Men påminnelsen var hård. Det blev ett hårt slag i magen, en påminnelse om världen, jag tvingades se mig om. Igen. Det var som jag nyktrar till. Min vän svarar uppgivet:

"Jag vet faktiskt inte. Det är så svårt. Det är så himla svårt att nå ut till folk. Och jag fattar faktiskt inte heller varför."

Och jag fattar inte heller. Det är absurt. Jag fattar faktiskt inte hur det inte kan gå att bry sig när vi lever i den värld vi gör i dag. Hur går det inte att engagera sig i klimatfrågan när vi har sjöar som torkar ut, isar som smälter, människor som svälter ihjäl och att hela vår framtid är i fara? Hur går det att inte, inte bry sig? Hur kommer det sig att inte ens jag, som skriver detta, inte orkar bryr mig alla dagar heller? Varför agerar jag inte aktivt varenda dag? Det är precis som att jag inte skulle agera när jag ser någon bli diskriminerad varje dag, på grund av "att jag inte orkar". Hur sjukt är inte det?

LÄS MER: "Vad är det för fel på er alla som hatar Louise Andersson Bodin?"

Och varför reagerar vi då inte när vi diskriminerar oss själva – och andra – varendaste dag? Hur kommer det sig att vi lever i en klimatstagnation när vi, dag ut och dag in, långsamt misshandlar oss själva? Varför säger vi inte ifrån? I stället låter vi det fortsätta. I stället stryper vi långsamt allt vad en morgondag och framtid heter. Långsamt dränker vi alla våra förhoppningar och hopp tillsammans med isbjörnarna, i sällskap med de smälta glaciärerna. Ger dem en one-way ticket ner i de förorenade haven. För det är ungefär det Rockström säger, att det är nästintill försent nu. Snart har vi förstört all potenitell framtid. Men vi kan, om vi agerar i dag. Så varför händer inget? Varför är vi så paralyserade?

Men det är något i vägen. Det är något med miljöfrågan som får folk, inklusive mig själv, att blunda eller titta åt ett annat håll. Vi vägrar se det som står framför oss. Jag vet inte vad det är som får oss att reagera så.

Samtidigt kan jag väl på sätt och vis förstå varför. Vi lever i en värld där allt vi gör går emot att vi ska hinna agera och engagera oss för klimatfrågan. Vi ska jobba på jobb som går ut på tillväxt av resurser vi inte längre har. Våra liv går ut på att producera och konsumera. I ett evigt ekorrhjul, vars ek(or)rar långsamt börjar falla bort. För vi har ett intalat mantra om att utan pengar finns ingen mat eller logi, eller något kallat liv. Produktion och konsumtion. Produktion och konsumtion. Det är samhällsperfektion.

"Men vad vi glömmer är att i detta ekorrhjul har vi inte tid för revolution. Vi har fastnat i en samhällsstagnation. Vi har blivit förvillade, hamnat i en psykos, och tar mer av våra förblindade samhällsdroger utan att riktigt bli lyckligare."

Jag förstår oss på sätt och vis. Det är ett mönster som är svårt att bryta. Men jag är ledsen. Det är inte en godtagbar ursäkt ändå. Inte längre. Vår klimatförnekelse är ett missbruk. Ett missbruk som måste avslutas. Nu.

LÄS MER: "Hur kan jag någonsin älska en man igen när jag hatar dem?"

För klimatfrågan handlar om uppoffringar. Det är jobbigt och det tar tid. För det är jobbigt att bryta och ändra vanor. Fråga vilken missbrukare som helst. För det är det vi är, vi missbrukar våra resurser. Och för en del kan det vara jobbigare än för andra, en del har mer eller mindre tunga missbruk. Men det är ingen ursäkt ändå. Det handlar om att ge upp bekvämligheten och gå in på ett spår som är ett helt annat än det vårt samhälle lotsar in oss i i dag. Men vi måste ändra oss, vi måste sluta klimatmissbruka. Vi måste inse att kött till varje måltid inte är nödvändigt. Att du kanske inte behöver köpa det där plagget för att bli lyckligare. Att köpa ekologiska grönsaker faktiskt kan göra skillnad. Att konsumtion av produkter inte alltid leder till lycka.

Ju mer makt och pengar en har, desto större uppoffringar går att göra. Men det är också för dessa det blir "svårare", för de är ofta de största missbrukarna. Det är de som tvekar, för deras missbruk drabbar inte dem först. Men det kommer drabba även dem också, i slutändan. När de väl måste face:a vad de gjort.

Jag är ledsen, men revolutionen är aldrig bekväm. Att bli klimatnykter är inte lätt Men det betyder inte att det inte måste göras ändå. Vi måste nyktra till. Jag är ledsen, men vi har inte råd med något annat.

För egentligen, finns det något bättre att uppoffra sin bekvämlighet för än världen vi lever i, för våra medmänniskor och oss själva? Om inte annat, vad är då alternativet? Nej, just det: Inget. Det går inte att ursäkta oss själva längre. Vi måste bli aktiva. Vi måste börja organisera oss, tillsammans. Vi måste börja revoltera. Vi måste nyktra till. Nu.

Jag är ledsen, men det finns faktiskt inget annat val.

Fanny Jönsson