Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Natalie, 16: "Jag vågar nästan inte gå hem ensam längre"

Natalie Mourad tycker att våldet mot kvinnor har gått för långt.
1 av 3

Natalie Mourad tycker att våldet mot kvinnor har gått för långt.

Privat / TT

Hon vill inte behöva skynda hem om kvällarna med ett öga över axeln.
2 av 3

Hon vill inte behöva skynda hem om kvällarna med ett öga över axeln.

Ap

Natalie Mourad, 16 år.
3 av 3

Natalie Mourad, 16 år.

Copyright 2015. All rights reserved.

Debatt | 11/08/2015 14:18

Natalie Mourad: "Hur många offer ska det bli innan gränsen är nådd?"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Varje dag läser vi artiklar om våldtäkter, mord och saknade människor. Efter ett tag tänker vi inte mer på det. Det blir en daglig rutin. För omkring 40 000 människor blev detta plötsligt mycket mer verkligt när de vaknade på torsdagsmorgonen. För det som aldrig skulle hända den lilla förorten utanför Stockholm hände.

Ett mord på en ung kvinna i ett motionsspår, ett område där invånarna sprungit, promenerat eller plockat bär i. Så stillsamt och idylliskt tills nu. En mor förlorat en dotter, en annan sin bästa vän, en tredje sin livskamrat, och en stad sin trygghet. En joggingtur en ljus sommarkväll som slutade med att den 20-åriga flickan aldrig kom hem.

Att vi kvinnor tittar över axeln när det knastrar till på väg hem på kvällen, eller håller mobilen upplåst med nödnummer islaget, eller håller den vassaste nyckeln i handen har blivit en oskriven regel, för att försäkra oss om en liten trygghet när vi går från bussen hem. Men vad är det som hänt nu?

Kvinnan blev utsatt i ett befolkat motionsspår en vanlig onsdag när solen fortfarande var framme. Hur begränsat måste vi leva nu för att undvika överfall? Och vi vet inte vem vi ska akta oss för. Det kan vara mannen bredvid dig på bussen, eller han som rastar sin hund vid allén. Men vi får akta oss för alla, för nu har vi inte längre modet att chansa. Inte ens mitt på ljusa dan.

Polisen uppmanar om att inte motionera med hörlurar i. Och frågan är hur långt det ska behöva gå? Hur berövade på våran frihet ska vi behöva bli? Hur många offer ska det bli innan gränsen är nådd? Hur många kvinnor som ska behöva gå hem med hjärtat i halsgropen för att de är en ensamma utomhus. Hur medvetna vi alla än blir, och hur försiktiga vi är ute på gatorna vet vi inte hur vi ska skydda oss själva? För vi vet inte när, eller utav vem ett överfall kan ske. Så vi får återigen akta oss för alla.

I stället för att vi blir ett mer sammansvetsat samhälle, splittras vi. Och nu tittar jag inte mig bara över axeln på väg hem från en fest på kvällen. Jag småjoggar hem med ett överfallslarm i handen och går en omväg då jag ser en ensam man.

Klockan är 16:30. Solen skiner. Jag låser fort dörren bakom mig. För vi har inte längre modet att chansa.

Natalie Mourad

Håller du med?