Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Ingen har rätt att få mig att känna mig liten, oskyddad och svag"

1 av 1

Privat

Debatt | 16/08/2015 14:30

Julia Hållberg, LUF, skriver om rädslan hon kände när tre män förföljde och trakasserade henne och att ingen ska behöva uppleva det.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Rädslan kröp sig ända in i kroppen. Vägrade att sluta. Pulsen ökade med takten jag gick. Jag hörde skrik efter mig längst den mörka terrängen. Hjärtat dunkade så fort att det kunde hoppa ur bröstkorgen vilken minut som helst. Där längst trottoaren sprang jag för livet i hopp om att jag snart skulle se min gata. I hopp om att killarna bakom mig skulle sluta springa efter mig och sluta skrika förolämpande ord efter mig. Rädd och uppriven snurrade det tankar inne i huvudet på mig.

Tankar om vad som skulle hända om männen med svarta kläder kom ifatt mig, vad skulle de göra med mig? Hur skulle jag kunna göra motstånd, en tjej på 16 år. Rädslan och ångesten spred sig i kroppen. För första gången i mitt liv var jag rädd, rädd på riktigt.

När jag klev av bussen vid centrum en vardagskväll på väg hem fanns det inte en tanke på att jag skulle kunna bli förföljd. Jag kunde inte ens föreställa mig att de tre männen som satt på bussen med trevliga leenden skulle förfölja mig längst gatorna hem. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle bli förolämpad över mitt utseende och klädsel.

Männen började ta på mig och berättade att jag som har en sådan fin kropp också borde använda den som den borde användas. Orden borrade sig in i mitt huvudet och jag ville bara kräkas av deras ord.

Med min svarta klänning som gick längst höfterna ner till knäna, strumpbyxorna och de svarta klackskorna fick de mig att känna mig underlägsen, liten och svag. Jag kände hur all självkänsla åts upp av deras blickar. Det kändes inte som att min kropp tillhörde mig längre.

I stället för att skrika på dem, gick jag med bestämda steg förbi dem i hopp om att de skulle låta mig vara. Att de bara skulle lämna mig i fred.

Men i stället började de följa efter mig. Förolämpande och kränkande ord sades bakom mig. Männen skrek att min klädsel visade att jag ville jag tillbringa en natt med dem. Det var mitt eget fel att de förföljde mig.

Orden borrade sig in i mig, och jag tänkte på dem dagligen i flera månader efteråt. Meningen “Du har tillåtit dig själv att bli förföljd” etsade sig fast i mig.

Mitt liv vändes upp och ner, rädslan att gå ut ensam kändes i hela kroppen. Skuldkänslor över att jag hade valt just de där kläderna just den där kvällen.

I dag hade jag skrikit till männen att låta mig vara. Jag hade sagt att jag klär mig precis hur jag vill. Att jag inte accepterar kränkande kommentarer. Att jag som ung tjej har rätt att själv få bestämma över min kropp och hur jag vill se ut.

Ingen har rätt att förfölja mig. Ingen har rätt att kränka min kropp. Och ingen har rätt att få mig att känna mig liten, oskyddad och svag.

Vi ska inte behöva leva i en värld där man är rädd för att gå hem sent på kvällen.

Var tredje kvinna utsätts någon gång under sitt liv för upprepade kränkningar och hot. Under det senaste året har 14 procent av alla kvinnor blivit utsatta för någon typ av sexuella övergrepp.

Samtidigt hör man människor säga att vi i Sverige ska vara nöjda. Att vi har nått så långt och att vi redan är helt jämställda. Om det var sant skulle vi inte behöva utsättas för sånt här. Vi skulle inte behöva vara rädda.

Det enda jag begär är makten att forma mitt eget liv, rätten till min egen kropp, och att slippa vara rädd.

Är det för mycket begärt?

Julia Hållberg,
Ordförande i Borlänge Liberala ungdomsförbund,
Kassör i LUF Dalarna,
Sitter i valberedningen i Folkpartiet Borlänge

Håller du med?