Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"På vilket sätt är det relevant att försöka bränna ner ett asylboende?"

1 av 2

Privat

2 av 2

KRUGER'S / Peter Kruger

Debatt | 16/08/2015 12:55

Sandra Christiansen: "Jag kommer aldrig förstå hatet. För mig är det helt missriktat. Om du är missnöjd med invandringspolitiken: vänd dig till politikerna"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag skriver sällan om mitt jobb, trots att det är något jag gärna vill skriva om. Men jag tycker på något sätt att det blir för närgånget. Om jag någonsin skulle skriva om det, om arbetet på ett asylboende, så skulle det vara för att klä av människorna deras nationaliteter, deras religioner, deras roller som krigsoffer, för att du skulle kunna se dem som de människor de är.

Jag skulle välja att berätta om den gången jag körde hem ungarna från stan, och jag satte min mobil i handen på killen i framsätet, sade: nu är du DJ, välj musik. De två killarna bak hade önskemål, och snart rullade tung gangstarap på hög volym och alla tre sjöng med i texten hela vägen hem.

Jag skulle berätta om hur väntan blir för lång, att det finns de som väntat i 6 månader, och de som väntat i 5 år. Hur tärande det blir att se på nyheterna på hur staden där partner och barn befinner sig bombas sönder.

Urmodern, Haga, som sitter vid sitt bord i matsalen och virkar för att fördriva tiden, som skickar slängkyssar till mig och pratar enkel arabiska så jag kan förstå. Gubbgänget som alltid spelar schack, den lilla tjejen som hjälper till att tolka på svenska, hur de alla ler och försöker skratta.

De bruna ögonen och det hjärtliga leendet den där pojken har, den lilla, lilla pojken som egentligen är som en man. Det är gemensamt för de flesta barn som bor på asylboenden, de är som små vuxna. Jag tänker mig att det beror på vad de varit med om innan de kommit till oss. De tvingas växa upp.

Det härjade som ibland skymtar när någon tappar hoppet för ett ögonblick, som en fågel med bruten vinge som ändå försöker flyga.

Det här är människor. Familjer i många fall. Och de som inte har familj blir en del av familjen på boendet. Gänget. Mitt gäng, brukar jag stolt säga. Personer, fantastiska personligheter, som jag kommer försvara med brandsläckare i högsta hugg, om det skulle behövas. Och jag kan lova att jag redan nu ser mig över axeln. Tidigare idag rullade en bil långsamt förbi på gatan där boendet ligger. Han stannade till alldeles utanför, betraktade huset en lång stund. Varför måste vi vara rädda nu?

Jag kommer aldrig förstå hatet. För mig är det helt missriktat. Om du är missnöjd med invandringspolitiken: vänd dig till politikerna. Om du är missnöjd med kriminalitet: vänd dig till polisen. Men på vilket sätt är det relevant att försöka bränna ner ett asylboende, med alla människor, vuxna som barn, för att en person har begått ett fruktansvärt våldsbrott? Hur kan det någonsin vara försvarbart?

Sandra Christiansen

Håller du med?