Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Måste jag gå upp och sen ner 20 kilo för att få vara smal?

- 25/09/2015, 11:57
Monica Rosén är trött på folk som ifrågasätter hennes kropp.
1 av 3

Monica Rosén är trött på folk som ifrågasätter hennes kropp.

Privat / TT

Hon menar att ingen skulle ifrågasätta en överviktig persons kropp på samma sätt.
2 av 3

Hon menar att ingen skulle ifrågasätta en överviktig persons kropp på samma sätt.

TT

Monica Rosén.
3 av 3

Monica Rosén.

Privat

Monica Rosén: "På alla arbetsplatser jag har befunnit mig på har det alltid diskuterats och ifrågasatts hur ofta jag äter, samt vad. Jag undrar vad som skulle hända om jag började ifrågasätta en överviktig persons matvanor?"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Trivselvikt, idealvikt, drömvikt och så vidare begreppen är oändliga och jakten konstant. Aldrig för har vi talat så mycket om vikt, dieter och bantning, ändå blir genomsnittet allt tjockare och tjockare. Frågan jag då ställer mig är: Hur kan det samtidigt ha blivit något fult att vara vältränad och smal??

Kvinnor som visar upp sina mulliga kroppar med en underrubrik som säger :"Jag älskar mig själv och min kropp som den är", blir hyllade av sin omgivning. Skulle en vältränad kvinna med Barbiekropp göra samma sak, hade hon blivit lynchad och stämplad som diva. Alla smala människor är "sådana där lyckligt lottade med en mirakulös ämnesomsättning" och vi skrattar också högt åt alla dessa supertöntiga "kvargmänniskor".

Alla överviktiga människor drog dock nitlotten i tombolan och fick bli överviktiga trots att de "alltid ätit lika mycket som alla andra". Kanske inte riktigt lika mycket kvarg. Ändå talar statistiken ett mycket tydligt språk då endast två procent av Sveriges befolkning har fel på sin ämnesomsättning. Hur mycket bevis vi än får stoppade i våra händer, tycks vi alltid skapa oss nya myter för att göra oss själva skuldfria och kunna fortsätta med samma levnadsmönster med ett rent samvete.

En person som har bantat 20 kilo genom att äta damm och sand i två till tre månader och ta en powerwalk är en hjälte, men de personer som har ätit sunt och tränat hela livet är bara "lyckans ostar" som fick allt det där gratis. Min fråga är hur detta resonemang kan vara rimligt? Jag själv springer oftast fem gånger per vecka och då oftast en mil. Jag äter sunt för det mesta men unnar mig ibland att dricka vin (okej, ganska ofta), och att äta en pizza då och då. Jag hade en period i mitt liv då jag levde väldigt ohälsosamt och sällan rörde på mig. Helt mystiskt bara sådär hade någon idiot pajat min våg som då plötslig hade ställt om sig och visade 13 kilo mer än vad jag egentligen vägde. Eller? Nej, det var så klart mitt eget fel.

Som tur var behövde jag inte gå runt ovetande särskilt länge om vad som hade skett, då majoriteten av min omgivning i vanlig ordning kände sig fria att påpeka min viktuppgång. Jag fick höra allt ifrån att jag hade blivit mullig till: "Oj, har du inte gått upp rätt mycket i vikt". Märkligt nog var det ingen som därefter påpekade min viktnedgång på 13 kilo, som tog mig drygt ett år med motion och träning för att återkomma till mitt forna jag.

Min nästa fråga är självfallet därav varför man får lov att säga precis vad som helst till smala människor? Frasen: "Vad smal du är, hur mår du egentligen? Äter du verkligen ordentligt?", har många smala människor fått höra. Detta är en helt socialt accepterad fråga att ställa. Jag har däremot aldrig hört någon säga: "Vad tjock du har blivit! Hur mår du egentligen? Tröstäter du?", till en överviktig person. Jag tänker mig inte heller att det skulle vara socialt acceptabelt att uttrycka sig på det viset.

Vidare har det på alla arbetsplatser jag har befunnit mig på alltid diskuterats och ifrågasatts hur ofta jag äter, samt vad. Då jag gillar att äta lite mindre portioner äter jag oftast flera mål per dag. Detta har delvis med min magkatarr att göra, men också helt enkelt med det faktum att jag trivs med att äta på det sättet. Det jag då undrar är vad som skulle hända om jag började ifrågasätta en överviktig persons matvanor? Jag är ganska övertygad om att jag hade blivit utskälld ganska snabbt samt blivit förhållandevis impopulär på jobbet.

Så vad är min poäng då? Hur ska man egentligen se ut? Personligen är jag helt ointresserad av vad folk väger och hur de väljer att se ut. Däremot har de flesta ett val, inte alla, men de flesta. Så länge de människor som finns i min omgivning mår bra fysiskt och psykiskt så är jag glad för deras skull! Om de har en trivselvikt på 30 kilo mer än jag, så är det absolut ingenting som de på något sätt skall behöva motivera. På samma sätt tycker jag dock inte heller att jag skall behöva motivera hur jag väljer att leva eller vad jag väljer att äta. Alla är väldigt snabba med att posta "Vi gillar olika" på sin Facebook, men jag tror att många skulle behöva fundera över om det verkligen står för de orden.

Monica Rosén,
Smal och stolt