Det är uppenbart att ni som hatar på Internet behöver gå i terapi

"Om du är med i leken så får du leken tåla". Jag har hört den meningen många gånger de senaste veckorna efter att jag släppte min första offentliga debattartikel och fick uppleva mitt första näthat.

För första gången i mitt liv stod jag nu på en scen med strålkastaren över mig, där publiken visade mycket tacksamhet och gav mig positiv kritik. Nättrollen har givetvis första parkett, de sitter längst fram och drar fram sitt lilla anteckningsblock och börjar hata mig innan jag ens klivit ut på scenen.

För det mesta finns det ingen speciell anledning till att näthatet ska börja föra en diskussion, de är ju trots allt experter på att kritisera och på att hitta fel. Det är både personligt och icke-personligt och jag har blivit kallad för en hora och en lögnare.

Dessa ord fastande någonstans i min hals, tiden stannade och plötsligt kände jag mig väldigt ensam. Hur kan människor som inte känner mig ha mage att skriva så hemska och elaka saker om mig? Ni måste även ha i åtanke att allt detta skett offentligt, vem som helst kan se dessa kommenterar och det gör det nästan värre.

Ingen människa önskar att bli kränkt i offentligheten. Men jag har överlevt och har gått vidare. Jag ser nu på människorna i medierna med nya ögon. Det är inte lätt att gå igenom detta varje dag. Det är svårt att inte ta åt sig och bara borsta bort det negativa.

Allting går om man vill, men stämmer det verkligen att om man är med i leken så får man leken tåla? Ska vi ha den inställningen för resten av livet?

Vad händer med resten av vår svenska befolkning som kanske vill uttrycka sig offentligt och göra skillnad? Många väljer tystnad i stället. Tystnaden får du välja om du vill, jag har full förståelse att du blir uppskrämd när du läser vad nättrollen skriver om andra. Vi är ju trots allt bara människor och ingen har sagt att det är lätt att leva, men någonstans vill jag dra gränsen här.

Det är inte okej någonstans att kränka andra. Vi har en yttrandefrihet som vi ska skatta oss lyckliga över här i Sverige, men vi måste sluta utnyttja vår rätt att tala i motiv för att kränka andra.

Ska vi leva i ett samhälle där vi uppmuntrar människor att "tåla leken" och att de i stället ska vara tysta om de nu inte vill leka? Det låter bara som en väldigt tragisk inställning i mina öron, vi måste uppmuntra kärlek i stället. Vi får inte låta hatet vinna och vi måste vara fler som går upp i strid för att bekämpa detta.

Har du svårt med att uppmuntra människor i din omgivning, ge någon en komplimang, hjälpa någon eller bara glädjas för någon annans skull? I så fall rekommenderar jag dig att börja gå i terapi.

En människa som mår bra önskar ingen annan någon ont. Det kanske låter naivt, men då kanske jag är naiv. Jag har alltid haft mycket tålamod för människan, vi gör fel ibland och vi går igenom olika perioder. Men att försöka önska någon annan lycka, det är inte svårt.

Det är faktiskt skitenkelt, så jag föreslår att vi börjar nu.

Sophie Blegvad

--

Läs även de här debattartiklarna från vår No hate-kampanj:

• Krönika: Det får räcka nu – nu sprider vi nätkärlek!

• Nättrollen tror att de sitter säkert bakom sina skärmar

• Det är uppenbart att ni som hatar på Internet behöver gå i terapi

• När han insåg att jag hade blockat honom hörde han av sig till min familj