Modellen: "Babylyckan övergick till nervositet – vad skulle agenturen säga?"

Potatissallad. Jag måste ha potatissallad nu! Aldrig tidigare hade jag så plötsligt blivit så hungrig på något, som den där vårdagen ute på Bromma Blocks tillsammans med min man. Hans invändning om att vi precis hade ätit och snart skulle iväg och äta igen, på middagen vi var bjudna på, hade ingen som helst inverkan. Strax därefter fann jag mig själv ståendes med en plastgaffel i ena handen och en provisorisk plastpåse full med potatissallad i den andra, varpå min man med chockad uppsyn lite skämtsamt frågade om jag inte var gravid. Och mycket riktigt, det var jag tydligen.

Två månader senare insåg jag att modellandet kanske skulle bli svårt framöver, när den stackars stylisten på jobbet jag gjorde fick kämpa manikyren av sig för att få på mig byxorna. Därefter började jag tacka nej till jobb. Jag hade bland annat en jobbförfrågan för Acne Studios som låg och väntade på svar, och eftersom det jobbet hade varit återkommande under snart tre års tid, tog det emot lite extra när jag meddelade att jag inte skulle kunna åka med till Paris den här gången. Någonstans här började jag inse att mitt liv inom kort skulle komma att se väldigt annorlunda ut; jag kunde helt enkelt inte se framför mig hur det skulle gå att få ihop springandet i högklackat, letandes efter nästa casting, med en stor utvecklad karta framför mig, med barnvagnsdragande och en hungrig bebis. Nej, det var två helt olika, oförenliga, världar.

När jag var i vecka 12, det vill säga i den graviditetsvecka man brukar göra graviditeter offentliga, var det dags att berätta för MIKA:s. Jag hade börjat få dåligt samvete över min stackars bokare som jobbat hårt för varje jobbförfrågning jag tackat nej till. Så genom vår vanliga SMS-kontakt bestämde vi att vi skulle ses för en fikadejt uppe på kontoret en vardagsförmiddag. Jag måste erkänna att tankarna gick runt i mitt huvud, vad skulle de säga? Skulle de kanske bli besvikna på mig, eftersom jag nu aldrig skulle kunna komma tillbaka och jobba som tidigare igen, med allt vad det innebär? Visst var det lite pirrigt, men jag kände mig trots det ändå rätt lugn, för jag var säker på mitt val att bli mamma.

Som alltid när man kommer upp på kontoret var det den här förmiddagen full aktivitet; arbetet vid dataskärmarna varvades med spring, kaffekoppar och ringande telefoner. Och som alltid när man kliver in genom ytterdörren stannade allt upp för en mikrosekund och alla bokares ansikten lyste upp. Därefter följde en stund av häng på kontoret, där någon bokare gav mig beröm för en tidigare plåtning som hade gått bra och en annan bokare ville visa mig något nytt roligt Youtube-klipp, innan jag och min bokare gick in och satte oss i köket med varsin kopp kaffe.

Vi satt där och småpratade om livet i allmänhet innan jag tog modet till mig och berättade den stora nyheten. Jag visste första inte riktigt hur jag skulle linda in det hela, så till sist sa jag bara rätt ut: "Jag är gravid". Medan jag väntade på reaktionen snurrade tankarna. Man måste förstå att en modellagentur inte är en vanlig arbetsgivare. Det är en arbetsgivare som ställer krav på ens mått, hudrutiner och kost, och som låter en jobba i en värld som emellanåt kan vara bortom vad som kan kallas mänskligt. Samtidigt är en bokare ens trygga punkt i allt detta, den man vill berätta allt för, den man kan ringa mitt i natten när man sitter och gråter på ett hotellrum i Tokyo eller be om vägledning när man gått vilse i något läskigt industriområde i Milano.

Där i MIKA:s kök sprack min bokares ansikte upp i ett stort leende, blandat med viss förvåning. Och sen kom tårarna, glädjetårar. Det kunde inte ha känts bättre. När hennes ögon till sist hade slutat rinna och alla grattis-önskningar lugnat sig, fick jag berätta hela berättelsen från början till slut, medan hon ivrigt lyssnade på mig. I den stunden var castingar och modellresor som bortblåsta och kvar var två helt vanliga vänner som pratade livet och förberedelser inför bebis, precis som vilka vänner som helst.

Man hör ofta om hur kall och sjuk modebranschen. Och det är klart att det kanske blir tufft om man som modell har hela sin identitet i modellandet och ser Victoria's Secret runway show, iförd ett par diamanttrosor och vingar på ryggen, som målet och meningen med livet. Men för mig (och för de allra flesta modeller jag träffat) har modellyrket aldrig varit mer än ett jobb, ett sätt att få in lite pengar. Plåtningarna var mitt extraknäck under skoltiden och fungerade väldigt bra, eftersom det är flexibelt och enkelt att tacka både ja och nej beroende på vad som fungerade med skolan. Och det har varit helt fantastiskt att få resa så mycket.

Men nu går modellandet, med hjälp av min bokare, in i en helt ny fas med helt nya jobb. Sista tiden har det blivit både renodlade gravidplåtningar och sminkplåtningar (där kulan på magen inte syns). Och sen får vi se hur det blir när vår lilla tjej kommer. Kanske blir det något mamma-dotter-jobb. Men skulle hon någon gång i framtiden vilja ta steget och börja modella på egen hand, vill jag nog att hon ska göra det med min inställning till det hela och med en lika fantastiskt bokare som jag har haft. Annars är det nog bättre att hon låter bli.

Fanny Ericson,
Modell, bloggare och blivande mamma