Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Machokulturen gjorde mig till en man som förminskar kvinnor

Max Bergander menar att machokulturen skadar unga pojkar.

Max Bergander menar att machokulturen skadar unga pojkar.

Privat / TT

Han blev själv hårt påverkad som barn och trivdes inte alls med den han tvingades vara.

Han blev själv hårt påverkad som barn och trivdes inte alls med den han tvingades vara.

TT

Max Bergander är författare och föreläsare,

Max Bergander är författare och föreläsare,

Privat

Debatt | 13/10/2015 12:18

Max Bergander: "För mig var det en kamp på heltid, att slåss mot att inte vara den jag egentligen var – en väldigt känslig kille som grät när jag var ledsen och skrattade när jag var glad".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

”Bit ihop och sluta bete dig som en liten flicka”.

De orden fick jag höra efter ett misstag på fotbollsplanen som kostade oss en seger. Under en match ingen någonsin skulle komma ihåg. På en grusplan på ett kallt Östermalms IP. Men jag kommer ihåg den, för det var första gången jag ställdes inför faktumet att det inte var accepterat att vara den jag var. Att jag inte betedde mig som en kille för att jag visade de känslor jag kände inuti.

Men det var bara en av så många fler gånger, men det här var alltså den första, och en första gång av någonting brukar de flesta minnas. Oavsett vad det handlar om.

Jag spelade fotboll på elitnivå i junioråldern och även till viss del som senior. Och där fanns hela tiden attityden och den förbestämda rollen jag skulle vara en del av för att bli klassad som en man. Eller man och man, snarare inte en tjej. Att visa svaghet eller känslor var ju något som tjejer gjorde, inte killar och män. De biter ihop och kör vidare trots att skrapsåret på benet gör så fruktansvärt ont att benet skakar varje steg.

För mig var detta en kamp på heltid, att slåss mot att inte känna efter då jag egentligen var en väldigt känslig kille som grät när jag var ledsen och skrattade när jag var glad. Men i den här världen, där segrar var det ända som räknades, och medaljens valör och ära var allt man törstade efter, där fanns det inte plats för det där som tjejerna gjorde. Det där känslotjafset.

Led enormt till en början då jag slets mellan två världar, tills jag en dag kapitulerade och lät mig fångas i grupptryckets vassa klor. Jag blev något jag egentligen inte ville vara, men som var lättare att vara då man slapp få skäll och slapp vara annorlunda. Jag blev en följare av en machokultur som jag i dag både föraktar och till varje pris vill spränga i luften till så små bitar att den aldrig någonsin återvänder.

Gick från att vara en mjuk och känslig grabb till att bita ihop och hålla käften. En som talade om tjejer som erövringar och räknade ”pinnar”, ja antal ligg kallades så.

”En pinne är ju alltid en pinne”, brukade vi säga när någon utav oss legat med en tjej som allmänheten inte räknade som attraktiv. Äckligt på så många olika nivåer. Men i dessa var jag och ångade på utan att stanna upp och känna efter. Och jag sårade enormt många människor på vägen.

När man i dag pratar om ideal och stereotyper, hur man ska vara, är det ofta tjejer och kvinnor vi nämner. Vi pratar om jämställdhet och lika löner. Om objektifiering och size-zero. Om hur skadligt detta är för just tjejer. För det är ju det. Det är rent utsagt vidrigt och ja, vi ska prata om det och aldrig sluta förens en tjej har samma antal sedlar i lönekuvertet som en man har för samma utfört arbete. Som ett exempel.

Men vi får inte heller glömma bort det som rör killar. Att det finns sjuka ideal och krav som läggs på en ung pojkes axlar, precis som det gör på en ung flickas. Och att det gör lika ont.

Redan i ung ålder får många utav oss lära oss att vi ska vara hårda och inte ta skit. Gråta får vi så klart göra, men inte för mycket eller alls i vissa sammanhang för då jämförs vi direkt med det svagare könet, tjejer, och det vill ju ingen behöva bli. Eller hur? För jag menar, tänk att bli kallad tjej, eller ännu värre, att man är som en sån där bög. Nej det går inte. Styrka. För killar ska ju vara så, den som senare i vuxen ålder ska ta hand om familjen och den mycket svagare och känsliga tjejen.

Ni tycker jag överdriver och generaliserar? Kanske, kan så klart inte tala för alla, det kan man aldrig. Men jag tror många män där ute håller med mig om beskrivningen. Saknaden utav att få vara den man är i rädsla för att hamna utanför.

Jag kan säga utan att överdriva att jag hatar machokulturen och vad den gör med vårt samhälle. En attityd som bygger på att män ska vara män, och kvinnor ska vara kvinnor. ”Boys will be boys”, va?

Ett sätt att vara som enbart skadar unga män och kvinnor.

När jag är ute och föreläser och pratar om vikten ut av att få visa sina känslor och att det är coolt att gråta, så möts jag alltid av en tystnad från framför allt killarna. En tystnad då ingen vet om det är okej att nicka med eller ens säga något i rädsla för att då bli hånad. En tystnad som säger att det många gånger är första gången de hör detta, att det är okej. Men det slutar också alltid med att de säger att det var så skönt att få höra och att det är många som länge tänkt på detta. Och sen kommer historierna. De flesta är inte helt olika den jag skrev här högst upp. Om den där första gången.

För de allra flesta vill prata, men visste nog inte att de fick.

Jag har varit runt på många ställen och föreläst, har hört många historier, men tänkte dela med mig utav en som verkligen träffade mig rakt i hjärtat. Efter en föreläsning på ett gymnasie i Stockholm så kom en kille fram till mig. Han var 17 år och vi kan kalla honom Robin.

Under hela föreläsningen satt han och tittade på mig. Noterade att han ibland vände sig bort, ibland med handen för ansiktet. Trött, tänkte jag.

Efter föreläsningen och alla lämnat salen så kom han fram till mig med tunga steg. Han frågade om han fick säga något och jag sa självklart ja.

Då kommer en tår, för att följas upp av en hel ocean. På 30 sekunder fick han knappt fram ett ljud. Paff stod jag där innan jag gav honom en kram och han kramade tillbaka. Så där hårt som man gör hos någon man känner sig trygg med.

Han berättade att han älskat sin sport som han utövade på elitnivå, älskat att träna, men att han lagt av för att han inte orkade vara någon han inte var. Passa in i en roll där han som känslig kille inte passade in. Hur machokulturen fått honom att lämna det han egentligen älskar att göra mest utav allt. Det han bara ville få göra.

Jag förklarade att jag helt och hållet förstod honom och att jag blev sjukt imponerad att han vågade visa detta för mig, att han vågade gråta och känna. Men att jag samtidigt led med honom och hatar att det är så det ser ut.

Han berättade vidare att när han ringde sin tränare och berättade så hade han noll förståelse för hans beslut då han, Robin, hade all talang i världen och var med i stadslaget. Robin sa att han än i dag, 17 år gammal, går omvägar för att slippa gå förbi idrottsplatsen i rädsla för att möta någon från fotbollslaget. Att han under tiden han spelade inte vågade säga att han gick i musikskola utan ljög för att slippa bli hånad.

Vi kramades en stund och bytta mejl så att vi kan fortsätta hålla kontakten. Hans historia gick rakt in i mitt hjärta. Hans ärlighet och hans tårar. Hans känslor träffade mig längst in. Han delade allt han kände med mig och det är jag oändligt tacksam för.

Och om mina ord gav honom modet att berätta så gav hans ord mig drivet att fortsätta att prata om vikten utav att få vara den men vill vara.

Max Bergander,
Författare och föreläsare

Håller du med?