Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Min hudfärg gör att jag aldrig kommer ses som svensk

- 02/02/2016, 12:40 -

Angelika Sliwinski

Katerin Mendez: Det finns djupt rotat att de av oss födda i utlandet eller med minst en utländsk förälder alltid kommer att vara invandrare

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Under fredagskvällen nåddes jag av nyheten att en mobb på runt två hundra vuxna män samlats utanför Centralen i Stockholm under svepskälet att de skulle skydda svenska kvinnor. Måltavlan för dessa vuxna mäns riktade ilska och våld – var de hemlösa barnen från främst från Nordafrika som uppehåller sig vid Stockholms central. En särskilt utsatt grupp vars situation snarare än att väcka viljan att hitta lösningar - väcker hat och förakt i ett Sverige som vill ratificera Barnkonventionen men som gör väldigt lite för dessa barn.

En stund senare nåddes jag av nyheten att barnboksförfattaren och sexrådgivaren Katerina Janouch i Twitter backade upp den nazistiska mobben och kallade de marockanska hemlösa barnen för slödder. Vidare uppgav att hon för första gången i sitt liv är team ”huliganer” - citationstecknen är satta av Janoush själv. Att hon valt att sätta huliganer inom citationstecken kan handla om att hon hade en förförståelse för att det handlade om en mobb som utgjordes av andra än vanliga fotbollshuliganer.

Själv kände jag direkt klumpen i magen. Min artonårige son och hans vänner befann sig i Stockholm över helgen för att åka skidor. Han ser marockansk ut med sitt kubanska, etiopiska och svenska påbrå – alltså hade han varit en måltavla om han befunnit sig på plats. Och mycket riktigt, ögonvittne uppger att männen i mobben gav sig på människor som tillhör den synliga minoriteten i Sverige. Alltså bland annat alla vi svenskar som på grund av vår hud och hårfärg avviker från majoritetssvensken.

Men klumpen i min mage handlar också om oron för vad normaliseringen av rasismen innebär för vårt samhälle. Helgens händelser visar vad som sker när ett samhälle accepterar den typ av våld rasismen innebär, i synnerhet för de av oss som drabbas av den. Att normalisera rasismen är att normalisera våldet, Janoush utspel är ett tydligt exempel på detta. Hon må ha bett om ursäkt för sitt utspel men faktum kvarstår - vi befinner oss i ett läge där ”vanligt folk” dvs alla vi som inte ser oss själva som rasister hejar på vid högerextremt våld. Många antirasister med mig fruktar utvecklingen vi ser för normalisering av rasismen ger fascismen grogrund. Själv menar jag att det först är nu vi faktiskt kan adressera den rasism som legat och bubblat under ytan. I dag är den utsatthet det innebär att vara icke-vit i det svenska samhället, påtaglig.

Vi icke-vita lever under en ohållbar godtycklighet för i slutändan spelar det ingen roll hur mycket vi sköter oss, tillför det svenska samhället eller anstränger oss för att smälta in. Problemet när det väl kommer till kritan är att vi är och förblir de andra. Separationstanken ”vi” och ”de” leder till att de av oss som ingår i ”viet” förbehåller sig rätten att definiera vilka som får ingå i detta ”vi” - därmed berättigas och upprätthålls ifrågasättandet av ”de andra”.

Jag må vara född på Kuba men jag har mina rötter i Sverige det vill säga min kultur, språk, bildning och utbildning. Mina barn är födda och uppväxta här. Svenska är deras förstaspråk och modersmål - vem skall anses ha rätt att definiera vår svenskhet mer än vi själva?

Vi kommer aldrig legitimt kunna definiera oss som svenskar eftersom majoritetssamhället är överens om att de av oss födda i utlandet eller med minst en utländsk förälder alltid kommer att vara invandrare. Antingen första, andra eller tredje generationens men alltid invandrare. Det ligger inbäddat i systemet att vi aldrig kan bli sedda som svenskar. Logiken i detta legitimerar och ger kraft åt den rasism som i dag fyller vardagen med våld och hot om våld för de av oss som på grund av vår hud- och hårfärg skiljer oss från majoritetssvensken.

Precis som alkoholistens första steg mot ett tillfrisknande är att erkänna sitt problem behöver vi i Sverige våga erkänna den rasism som finns i vårt samhälle som leder till att vissa av oss görs till ”de andra” med allt vad det innebär. Det är först när den synliga majoriteten vågar erkänna att vi har ett problem som vi faktiskt kan börja bygga ett jämlikt Sverige, med lika villkor.

Katerin Mendez,
Feministiskt Initiativ Malmö