Vi vinner feministiska kamper – samtidigt vill vi se ut som 12-åriga pojkar

- 21/02/2016, 11:44 -
Amanda Brohman skriver om modevärldens ideal.
1 av 3

Amanda Brohman skriver om modevärldens ideal.

Privat/Ap

"Androgynt mode och ett androgynt ideal har blivit synonymt med ett neutralt tillstånd som är manligt".
2 av 3

"Androgynt mode och ett androgynt ideal har blivit synonymt med ett neutralt tillstånd som är manligt".

Ap

Amanda Brohman.
3 av 3

Amanda Brohman.

Privat

Debattören: Vi vinner nya feministiska kamper i högre takt än de flesta andra länder i världen, samtidigt tejpar vi våra bröst för att se rätt ut i våra Acne-kappor.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Att vara flicka och kvinna kanske är det sämsta man kan vara. Jag skulle personligen aldrig vilja vara något annat, men om vi ska tro vårt samhälle, så är det från dag ett en nackdel att födas som flicka. I Sverige, i USA, i Kina, i Kenya. Oavsett var i världen vi vänder oss, är det klassiska “rosa täcket” fortfarande något som innebär att du föds ojämlik med pojken som ligger i rummet bredvid.

Det är därför heller ingen överraskning att den för evigt trendkänsliga modevärlden, som jag jobbar inom och brinner för, har insett att det inte bara är en socioekonomisk fördel att födas till kille, det är även trendigare att vara man.

Modebranschen är traditionellt en av de få branscher där kvinnor och femininitet har fått regera under åren och har, till följd av detta, även blivit orättvist reducerad till en enbart “ytlig och fåfäng” bransch, precis som kvinnorna som jobbar inom den.

Det är ingen slump, enligt mig, att vårt samhälle tar den bransch, och den konstart, som kvinnor faktiskt dominerar inom och har mest makt över, och reducerar den till en ytlighet. Det är ett inrotat patriarkalt trick för att se till att kvinnor aldrig kan ses som likvärdiga med män, även om de har lika mycket makt och pengar.

Detta finns det otal exempel på genom historien. Virginia Woolf, Sylvia Plath och andra kvinnliga författare som skrev böcker om klassiskt “kvinnliga” intressen, blev aldrig placerade på samma nivå som Sartre eller Strindberg. De manligas verk ansågs, och kanske fortfarande idag anses, även om det inte öppet skulle sägas, som snäppet vassare och viktigare.

Så när modebranschen under den senaste tiden har gjort “det androgyna” till den mest efterfrågade estetiken, är det med kluvna känslor jag tar mig an den det. I sak är det bra, det är fantastiskt. & Other Stories gör könsöverskridande kollektioner, Acne Studios låter en 12-årig pojke fronta vårkampanjen och Prada blandar manliga och kvinnliga modeller på catwalken.

Men det är samtidigt här som problemet kommer in. Könsöverskridande, javisst. Androgynt, JA. Jag älskar det. Att kvinnligt kan bli manligt och vice versa. Fast, stryk vice versa. Kvinnor kan bli manliga, men en man kan aldrig bli kvinnlig.

En enkel bildsökning på Google på “androgynous” visar detta inom några sekunder. En snygg parad av kvinnliga modeller som bär maskulina plagg och numera även transpersoner som bär feminina plagg. Men var är männen med markerad midja och byst?

Androgynt mode och ett androgynt ideal har blivit synonymt med ett neutralt tillstånd som är manligt. Modeller ska helst se så pojkaktiga ut som möjligt, och när jag tittar mig i spegeln så är mina bröst och min rumpa två av de saker som förstör min egen estetik.

När man väljer modeller inför en plåtning är ofta uteslutande faktorer “hon är för bystig”, “hon har för stor rumpa, det kommer att se billigt ut”. Det kan kanske låta krasst för en utomstående, men när man jobbar inom mode så är detta vardagsmat. Jag har modellat och fått höra det själv och jag har sagt det om andra som stylist.

Kvinnliga kurvor förstör de raka, minimalistiska linjerna och ger ett “billigt”, kommersiellt intryck.

Och det blir nästan en paradox att Sverige är ledande och trendsättande land inom både jämställdhet och det androgyna idealet, där den maskulina kroppen blir norm. Vi stoltserar med en riksdag där 50 procent är kvinnor och 12-åriga pojkar som visar mode som ska säljas till vuxna kvinnor.

Vi vinner nya feministiska kamper i högre takt än de flesta andra länder i världen, samtidigt tejpar vi våra bröst för att se rätt ut i våra Acne-kappor.

Och jag undrar, är detta ett undermedvetet, inbyggt patriarkalt motstånd mot en värld där kvinnor har börjat ta alltmer plats? Män jag dejtat bekräftar detta. De är medvetna feminister, men är även väldigt medvetna om vilken typ av tjej de vill ha – för dem är kurvor inte attraktivt. En kille jag dejtade för ett tag sedan sa till mig “Jag gillar Acne-tjejer, du vet ni som har den looken.”

Jag vet vad han menade. Acne-looken som alltmer börjar likna en pojke i tolvårsåldern.

Amanda Brohman

---

Det här inlägget publicerades först på sajten Kultwatch.