Att vara populär har gjort mig hatad sedan jag gick i sexan

Hur många av er har någonsin fått en elak kommentar skriven via internet? Anonymt, via en skärm som personen kan gömma sig bakom. Jag är nog inte ensam om det. Om att ha fått elaka, hatiska kommentarer.

Hur många av er har blivit kallad hora, upprepade gånger, i skolkorridoren? Bara sådär, när någon går förbi. Inte lika många förhoppningsvis. För det krävs ett visst mod, för att våga kalla någon hora.

Jag har blivit kallad hora. I högstadiet var det framförallt orre, men i ettan på gymnasiet övergick det till hora.

Jag har alltid varit en person som syns och hörs, aldrig varit rädd för att ta plats, och jag har alltid sökt bekräftelse genom uppskattning från andra människor. Framförallt killar.

I sexan började jag engelska skolan i Bromma. Där hamnade jag i en klass som jag saknar varje dag. Det var en jäkla massa drama mellan oss tjejer, skitsnack och elakheter. En jäkla massa. Och jag var ofta den som hamnade emellan. Som inte riktigt vågade säga ifrån och som lät mig köras över. Men jag älskade mina dramatjejer, mina bästa vänner.

I sjuan var jag bra kompis med ett fåtal tjejer, och blev allt närmare med killarna. Jag hade ett antal förhållanden (som unga har, inget superseriöst), och mitt följarantal på Instagram började växa.

Jag började få allt mer bekräftelse av killar, bekräftelse jag sett äldre tjejer få, populära tjejer, och jag bara suktade efter att själv bli sedd. Själv sitta i en killes knä och gapskratta åt något. Själv vara killarnas center of attention.

Jag blev ett hot, och alla tjejer var konkurrens. Jag var själv aldrig elak, och de tror jag mina vänner kan intyga, tvärtom, jag var för snäll. För trots att jag jämförde mej med tjejerna så var jag alldeles för osäker för att börja bråka med dem.

Och detta resulterade i att jag inte förstod dem. De andra tjejerna. Varför var de elaka mot mig? Vad hade jag gjort? En fråga jag ställde mig tolv gånger om dagen. Jag skulle aldrig ha kallat någon hora. Jag ansåg mig vara annorlunda från de andra, dramatiska tjejerna. Jag passade nog bättre hos killarna, som inte snackade lika mycket skit.

Jag tror inte folk såg att jag var osäker just för att jag vågade ta plats, jag vågade bli sedd, och därför vågade folk vara taskiga. I slutet av sjuan var jag och mina kompisar i cafeterian och kollade igenom skolkatalogen som var tillgänglig för alla.

Jag blev gråtfärdig när jag insåg att mitt ansikte var överklottrat. Struket med bläckpenna. Det enda, av alla ansikten i skolkatalogen, och ingen lärare jag pratade med ville göra något åt det.

Jag var 13 år och förtvivlad. Varför hade någon klottrat över mitt ansikte? Vad hade jag gjort? Jag förstod mig inte på tjejer. Jag tyckte de var elaka, dramatiska och bara snackade skit om andra tjejer. Mitt självförtroende fick sig en ordentlig smäll, och jag sökte allt mer bekräftelse, vilket jag också fick, genom att ställa mig in allt mer hos killarna.

Det var kanske därför som jag fick allt mer hat från tjejer, och när jag en dag gick in på en skoltoalett, till för både killar och tjejer, såg jag hur någon hade klottrat ”Sanna Ansaldo din jävla orre”, på toalettpappershållaren, synligt för alla.

Det kom som en chock, just för att Engelska skolan är känd för att vara sträng, och klotter eller liknade förekom inte. Då fick man kvarsittning. Ändå stod mitt namn där. Och det är det ända klottret i den stilen som jag och mina vänner sett på den skolan, under alla år där.

I nian började jag se på mig själv som en tjej som fungerade bäst med killar. Jag hade två bästa vänner i klassen som var tjejer, men i många avseenden valde jag killarnas uppmärksamhet före att umgås med dem.

Och jag var stolt över att vara en sån tjej. Tjejen killarna accepterade, hon som var som dem, deras vän, snarare än deras ”haff”. På grund av att jag var så mån om att få killar bekräftelse, blev jag i nian, den populäraste tjejen i skolan.

Ni kanske tycker att det låter som att jag har hybris när jag skriver så, men populär behöver inte alltid vara positivt. Jag fick det till en hög kostnad. Populär gav mig hat och kritik som jag inte förtjänade, och populär resulterade i en osäker tjej, som än i dag har problem med sitt bekräftelsebehov.

Jag var omtyckt av de stora, coola killgängen, även om de drev med mig och många skämt var på min bekostnad, vilket jag inte insåg då. Jag såg alltid till att vara ”snygg”, frågade mina killkompisar 100 gånger om dagen hur ”fin” jag var. Det är sant. De blev lite irriterade på mig för att jag frågade så ofta. Men det var viktigt för mig. Snygg och rolig var det som gick hem.

Och jag fick respekt, betydligt mer än vad de andra tjejerna fick, vilket gjorde mig ännu mer övertygad om att det var tjejerna som var hatiska, att de var dem som var det egentliga problemet. Killarna stod ju upp för mig när tjejerna var taskiga. ”Det är bara för att du är snyggare än dem”, var det många som sa. De är bara avundsjuka.

Jag började Blackebergs gymnasium, och jag och en kompis fick höra om hemligheternas kammare, killarnas skoltoallet, där orrelistor och snygglistor fanns. Vi sprang dit, och där stod jag som etta på snygglistan, och topp ett och två på orrelistan.

Jag blev både arg och glad. Arg för att jag inte tyckte jag förtjänade att stå på orrelistan, jag hade ju inte ens legat med så många killar. Det var min mentalitet på den tiden. Som att det överhuvudtaget ska spela någon roll om benämningen ”stämde” eller ej.

Men genom åren hade jag fått så pass mycket självförtroende efter upprepade elaka kommentarer att jag lättare kunde strunta i orre-benämningen. Jag viftade bort det med avundsjuka som förklaring.

Men vadå för avundsjuka? Det här stod ju faktiskt på killtoan. Jag hade hela tiden trott att allt hatiskt kom från tjejer. Det gick inte ihop.

Jag hade inte förstått mig på tjejer. Jag trodde det var de som var elaka, jag skulle aldrig bete mig som de gjorde. Säga åt ett gäng killar att de borde sluta hänga med ”den där orren”. Det fanns inte på kartan för mig. Kalla en annan tjej ”hora” i korridoren. Aldrig.

Nu i efterhand ser jag på situationen helt annorlunda. Hur kunde jag överhuvudtaget bli glad över att stå på snygglistan? Och varför betedde sig tjejerna som de gjorde? Varför snackade de skit om mig jämt å ständigt? Avundsjuka? Det var förklaringen jag fick av andra.

Avundsjuka för att jag fick killarnas uppmärksamhet. Det var även förklaringen jag intalade mig själv. Eller tyckte de att jag var ful? Inte förtjänade uppmärksamhet? De kanske helt enkelt störde sig på mig. Och jag förstår dem.

Vi är uppfostrade att vilja passa in, att bli bekräftade och sedda. Och det är mänskligt. Skillnaden är att bekräftelsen i allt för stor utsträckning söks hos män. Och att i denna process samtidigt skuldbelägga varandra, trycka ner de kvinnor och unga tjejer i samma sits, för att själva få sekunder i rampljuset? Dra ner varandra på vägen.

Är det värt det? Nej. Vi måste sluta se varandra som motstånd. Vi måste sluta hata varandra. För det är vi själva som mår dåligt av det i slutändan, inte killarna.

Desto större attraktionsförmåga, desto högre status. Det vet vi ju. Så hur kan vi överhuvudtaget klandra de som försöker?

I stället för att skuldbelägga enskilda individer som agerar precis enligt förväntningen, precis så som samhället vill att vi kvinnor ska bete oss, fixa oss och åma oss för att ”duga”, så stanna upp en sekund och tänk. Varför beter hon sig så? Oavsett om hon har pushup och snackar skit, och en annan är skrikig eller plutar alldeles för mycket med läpparna på bild. Svaret är alldeles för ofta mannens bekräftelse.

Så vart vill jag komma med denna text? Ovan kan ni läsa om mina år på högstadiet och ettan i gymnasiet. Hur jag tänkte och såg på kön och normer då, i jämförelse med nu. Min mentalitet har förändrats något otroligt, och jag är så tacksam för det.

Jag var konkret och exemplariskt ett offer för patriarkatet, en tjej som vek sig dubbelt för att passa in, precis som hon är uppfostrad att göra, och fick skit för just det. Att jag försökte passa in.

Det är så paradoxalt om man tänker på det. Passa in (lev upp till idealen och uppför dig enligt normen) för att inte få skit eller bli utanför. Men det får inte synas att du anstränger dig! Då jäklar får du skit minsann. Du kan ju inte anstränga dig hur mycket som helst. We´re damned if we do and damned if we don’t. Man dubbelbestraffas. Jag dubbelbestraffades.

Jag uppmanar er att tänka om. Jag har tänkt om, och jag klandrar inte de tjejer som betedde sig förjävligt mot mig. Jag klandrar vårt samhälle och de skeva strukturer som tvingar tjejer genom uppfostran att se varandra som motstånd. Som uppmanar oss att spela på vårt utseende och söka bekräftelse och status baserat på vår attraktionsförmåga.

Vi är mer än bara vackra, och vi kan mer än att ställa in oss hos killar. Vi vet bättre än att hata varandra.

Sanna Ansaldo