Det måste bli lättare för singlar att inseminera sig

I dag träder äntligen den nya lagstiftningen som ska ge ensamstående rätt till assisterad befruktning (insemination och provrörsbefruktning) i kraft.

Många har väntat länge på att slippa resa utomlands och betala höga kostnader själva för att få möjlighet till att bli förälder. Det är en fråga som vi och våra medlemmar och många andra drivit under många år.

Redan i dag finns många barn till ensamstående som tillkommit genom assisterad befruktning, dagens lagändring är därmed även en viktig och efterlängtad signal till alla dessa familjer och ett erkännande av att familjer kan se ut på många olika sätt.

Men även om lagstiftningen nu ändras kommer tillgången till vård skilja sig åt över landet. Många kommer inte att få tillgång till vård i praktiken på grund av bristande förberedelser, trots att det varit känt i flera år att lagändringen skulle komma.

Problemet ligger både på nationell nivå där landstingen inte erbjudits extra resurser för att ta emot den nya gruppen patienter, och på regional nivå – där en mycket oklar och regionalt orättvis situation nu föreligger.

Flera större universitetsjukhus meddelar att de inte kommer att ta emot den nya patientgruppen i väntan på riktlinjer, medan andra landsting trots avsaknad av riktlinjer har löst situationen och välkomnar den nya gruppen patienter.

Vi ser en uppenbar risk för att det blir stora skillnader över landet i vem som får tillgång till den utlovade vården i praktiken.

För att kunna möjliggöra för att ensamstående och andra ska få tillgång till assisterad befruktning även i praktiken på lika villkor över hela landet krävs därför ett flertal åtgärder:

● Resurser måste tillföras och riktlinjer införas

Redan i dag är det hårt tryck med långa köer för behandling och stor efterfrågan på donerade könsceller. Detta samtidigt som nödvändiga förberedelser såsom arbete med riktlinjer eller gemensam strategi från Sveriges kommuner och landsting inte genomförts.

Om extra resurser inte tillskjuts skyndsamt finns risk för att grupper kommer att ställas mot varandra, vilket vi ser som oacceptabelt. Risken är stor för att behandling av ofrivillig barnlöshet även fortsättningsvis kommer att bli en fråga om ekonomiska förutsättningar.

● Antal ägg- och spermadonatorer bör öka

Om du är i behov av donerade könsceller får du hålla tummarna för att du bor i rätt del av landet då väntan på donerade ägg eller spermier varierar över landet.

Redan i dag finns spermiebrist och tyvärr valde lagstiftaren att ställa krav på att alla tidigare spermiedonatorer måste tillfrågas och godkänna att spermierna används till ensamstående, vilket innebär att redan donerad sperma ej kan användas.

Då bristen redan är stor krävs nu insatser för att nå fler donatorer. I dag får en spermiedonator runt 500 kronor för att donera sperma vilket inte ens täcker kostnaderna för att kunna donera. Vi anser att ersättningsnivån bör öka, i kombination med en informationsinsats för att öka kunskapen om möjligheten att donera.

● Möjliggör för att ta emot donerade spermier och ägg samtidigt

I dag är det tillåtet med spermadonation eller äggdonation, men inte att ta emot både donerade spermier och ägg (det vill säga ett befruktat ägg), vilket innebär att ensamstående eller par som inte kan bli gravida utan både donerade ägg och spermier inte kan få hjälp inom den svenska vården.

Nyligen föreslog den statliga utredningen Olika vägar till föräldraskap (SOU 2016:11) att detta ska bli möjligt, men tyvärr ej inom par.

Vi stödjer utredningens förslag och hoppas på att snart få se ett lagförslag för detta, men med tillägget att det ska vara möjlighet att donera inom en relation.

● Ge fler kliniker möjlighet att erbjuda insemination

I dag är kraven på kliniker som genomför insemination med donerade spermier alltför höga, inte minst i jämförelse med våra grannländer.

Insemination, som är en relativt okomplicerad behandling, bör kunna utföras av barnmorskor och vid fler kliniker, utan att avkall görs på kvalité och säkerhet. Detta skulle korta dagens långa köer avsevärt och möjliggöra för fler att bilda en efterlängtad familj.

Vården bör även utgå från att ensamstående, liksom par som inte har ”försökt hemma själva”, det vill säga till exempel kvinnliga samkönade par, inte har medicinska skäl för sin barnlöshet, vilket andra par som söker vård har.

Att genomföra infertilitetsutredningar är kostsamt och i de flesta fall bör insemination räcka. IVF bör endast användas då insemination inte ger önskat resultat. Detta skulle även spara resurser inom sjukvården.

Många ensamstående har väntat länge på att äntligen kunna få tillgång till vård i Sverige och det är oacceptabelt om lagändringen inte även innebär en förändring i praktiken.

Kristina Ljungros,
Förbundsordförande, RFSU

Ulrika Westerlund,
Förbundsordförande, RFSL