Marcus Birro: Kaplan säger sig vara demokrat, men hans agerande vittnar om en annan agenda

Det handlar inte längre om Mehmet Kaplan eller den där middagen eller om han visste vem som satt vid vilket bord. Nu handlar det om ett mönster som ritar sig själv. Ett mönster som går tillbaka till Kaplans tid som ordförande i Unga Muslimer när han bjöd in hatpredikanter och fundamentalister som svingade mot både judar och kristna.

Det blir allt mer uppenbart att Kaplan kört med dubbel agenda. Hans fagra löften om att tro på människans lika värde verkar inte ha varit mer än ord. Hade det bara varit en middag hade man kanske kunnat tro honom men som både Svenska Dagbladet och flera andra har visat den senaste veckan så är middagen med de Grå vargarna ingen enskild händelse.

Nu kommer det alltså fram att han redan 2009 jämförde israeler med nazister och tidigare har han jämfört jihadister som reser till Syrien från Sverige för att kriga med de som deltog i finska vinterkriget. Kort sagt. Han har tydligt och vid upprepade tillfällen bevisat att hans värdegrund är en helt annan än den som exempelvis både regeringen och Miljöpartiet säger sig stå för.

Det är obegripligt att en minister som upprepade gånger umgås med terrorister, mördare, förbrytare och religiösa fundamentalister får sitta kvar på sin post.

Något av de viktigaste som finns inom all opinionsbildning är den så kallade värdegrunden.

Den utgör själva fundamentet som en rörelse, en människa, en familj eller ett parti bygger sina visioner på. Värdegrunden är också det ibland outtalade bygge var på hela samhället vilar. Ett land bygger sin identitet på sin värdegrund.

Ett samhälle som Sverige har genom åren av demokratisk utveckling kommit ganska långt i arbetet med en kollektiv och gemensam värdegrund.

Till denna hör alla människors lika värde, solidaritet med de svaga, främjande av kvinnors och homosexuellas rättigheter och en frihetlig tanke att alla får tro på vilken Gud de vill, eller vara fria att inte tro på någon Gud alls.

Låt oss återkomma till vilka det är som hotar denna värdegrund mest.

Ett parti som Sverigedemokraterna har under lång tid blivit motarbetade, diskvalificerade och ratade av det övriga politiska etablissemanget. Som bas och grund för detta har just partiets värdegrund angetts. Partiet har blivit beskyllt för att inte uppfylla de kriterier som ett svenskt politiskt parti måste uppfylla.

Deras värdegrund har blivit angripen. De har inte ansetts rumsrena på grund av sin historia. Trots sin demokratiska legitimitet har alla som överhuvudtaget haft en dialog med partiet blivit socialt stigmatiserade, förföljda och misskrediterade.

Samtidigt har SD aldrig haft någon verklig, praktisk och faktisk politisk betydelse. De har blivit åsidosatta av etablissemanget. Alltså har deras faktiska och politiska makt varit liten.

Låt mig nu klargöra min egen värdegrund.

Jag kommer från ett klassiskt arbetarhem där min mor jobbade i vården och min farsa kom som arbetskraftsinvandrare från Italien och arbetade som vaktmästare tills han pensionerades. Min far var aktiv i både fackföreningsrörelsen och vänsterrörelsen. Jag är uppväxt med Mikael Wiehe och Che Guevara på väggen.

Jag är med stolthet en del av den tidiga svenska vänstern som såg orättvisorna i världen och ville göra något åt dem. Detta var alltså långt innan den svenska vänstern beslutade sig för att alla orättvisor inte är lika mycket värda. Detta var långt innan den svenska vänstern bestämde sig för att vissa grupper i samhället alltid är offer och andra alltid förövare.

Jag blir därför rasande när den elitistiska vänstern vill avfärda mig som höger. Jag mötte en bekant i går, uttalad vänster, som ville tacka för mitt skrivande, och vi talade om det där, hur allting flyter, hur allt är i rörelse, hur det som var vänster inte är det längre och hur det inte alls är samma hot mot demokratin nu som då men att vänstern inte riktigt verkar ha hängt med i alla turer. De står kvar där de stått i alla år. De skapar sina fiender i mörkret, täljer fram dem som de alltid täljt fram dem, och ställer ut dessa pjäser i en värld och i en verklighet som ser helt annorlunda ut. Men sedan håller de ändå fast vid sina snidade fiender!

Det är obegripligt!

Därför är det inte svårt att se att det största hotet mot denna kollektiva, solidariska värdegrund vi värdesätter så högt inte är högerextremism eller kommunism eller Sverigedemokraterna. Det största hotet mot vår kollektiva, solidariska och inkluderande värdegrund kommer från militant muslimsk fundamentalism.

Så länge vänstern står stumma och förljugna inför detta uppenbara faktum kommer det förbli en sorts krampaktig tystnad runt detta. Därför kan ett politiskt etablissemang mobba ut ett folkvalt parti genom att hänvisa till värdegrunden, samtidigt som ett annat parti, vi kan kalla det Miljöpartiet, får ministrar i en regering trots att en minister just nu obarmhärtigt skoningslöst pulvriserat varenda solidarisk tanke på värdegrund som man kan tänka sig.

Kaplans återkommande frottering med islamister bevisar för alla som orkar se att han inte delar ett enda gram av den kollektiva värdegrund som utgör svensk politik. Han har svikit denna värdegrund gång på gång, och när 19 av 21 MP-distrikt ställer sig bakom honom så har även Miljöpartiet bevisat att man inte ställer sig bakom denna solidariska värdegrund.

Kan man bryta värdegrunden på olika sätt? Är det ena sättet bättre än det andra? Jag begriper det inte.

Vi har alltså ett parti som säger sig vila på en solidarisk och generös, feministisk och tolerant grund. Vi kan kalla partiet Miljöpartiet.

Detta parti sitter sedan hösten 2014 i regeringen. De har flera ministrar. De styr vårt land.

En gång i tiden stod de småsjungandes i sina koftor och träskor inne i riksdagen och liknade mer ett halvpackat symöte än ett politiskt parti.

Och inget ont i det. Symöten är för det mesta vackra tillställningar.

Ungefär samtidigt har föreningen Unga Muslimer en ordförande som bjuder in rena hatpredikanter till Sverige, militanta muslimska fundamentalister som verbalt attackerar judar och kristna.

Den personen, vi kan kalla honom Kaplan, blir sedan (en aning oväntat kan man tycka utifrån) miljöpartist och det enda som bevisar att han är en demokratisk, solidarisk och miljövänlig feminist är… att han säger att han är det.

Mycket av allt det andra han gör vittnar dock om en helt annan agenda.

Han syns med fundamentalister, går på möten och middagar med fascister och likställer människor som krigar för IS med svenskar som slogs i finska vinterkriget. Men allting rinner av honom.

Han äter middag vid samma bord (!) som folk som jämställer människor med hundar. Han är på möten med människor som vill se kalifat växa fram.

Han jämför israeler med nazister.

Han rör sig i sammanhang där människovärde och demokrati, feminism och allas lika värde är värt lika mycket som en fimp i en pissränna.

Vad gör hans parti då? Blir de rättmätigt förbannade och kräver hans avgång? Blir de rasande och protesterar mot att en deras främsta företrädare i regeringen vid flera tillfällen umgåtts med och uppenbarligen haft utbyte av människor som (bland mycket annat) vill upprätta kalifat och som föraktar allting som partiet i fråga rimligen borde stå för?

Jo, tjena…

Härom dagen kom det fram att 19 av 21 MP-distrikt ställer sig bakom Kaplan. 19 av 21!

De vill ha honom kvar. De stödjer honom.

Den enda rimliga slutsatsen att dra är att Miljöpartiet ser på Kaplan som en av sina egna.

Det borde skrämma alla som röstade på det partiet i tron att det stod för något solidariskt och medmänskligt.

Markus Birro,
Fri författare