Vi fotbollssupportrar är trötta på tyckare som inte vet vad de pratar om

Nu har det nästan blivit tradition att jag runt varje allsvensk fotbollspremiär är nödgad att sätta mig och skriva något för att dra mitt lilla strå till stacken i den till synes evighetslånga kampen mot ledarskribenter, debattörer och facebook-krigare.

Människor som alla har mer eller mindre huvudlösa förslag på straff och åtgärder riktat mot fotbollssupportrar.

Förslag vars dumhet oftast bara kan förklaras med att man vill framstå som handlingskraftig och håva in klick och likes. För smart och initierat, det är det sällan.

Hur som haver trodde jag nästan att jag inte skulle behöva kasta in en endaste cent denna säsong, men vips så bjöds vi på inte mindre än två “läktarskandaler” inom loppet av 48 timmar och så var det bara att damma av tangentbordet och hoppa ner i skyttegraven igen.

I Norrköping tyckte någon i Hammarbys klack att det var en bra idé att kasta in en flaska på plan, vakter tyckte det var en bra idé att ta killen på plats och ett antal supportrar tyckte då att det var en bra idé att börja veva med tillhyggen mot sagda vakter och sen satt bajskorven i fläkten så att säga.

Det var dock inte mer än en krusning jämfört med det som hände kvällen efter, när de forna storlagen IFK Göteborg och Malmö FF gjorde upp i ett halvsömnigt mittenmöte.

I den nyetablerade kategorin “bra idéer” kastade ett geni i Göteborgs klack en banger precis intill fötterna på Tobias Sana (ex IFK Göteborg) som i bästa Allan Kuhn-anda gick full Braveheart och helt sonika spjutade upp ena hörnflaggan på läktaren.

Kaos.

Lägger man till att en nybliven svensk mästare i ishockey sedan sprang in på planen och tjongade bollen i mål så är den här historien i klass med vilket Shakespearedrama som helst.

Relationerna, karaktärerna, sveken, vändningarna! Oh Sana, Sana, wherefore art thou Sana?

Sedan följde alla dessa åsikter och lösningar. Gud, om det är något vi aldrig kommer ha brist på i det här jävla landet så är det väl reaktionära människor, företrädelsevis medelålders män, som inte backar för att drämma näven i bordet och leverera riktigt radikala och ogenomtänkta förslag på lösningar.

I bästa fall är det saker som vi inom fotbollen provade och lämnade bakom oss för 10-15 år sedan, och när förslagen är riktigt suddiga handlar det om att likställa kastande av bangers med terrorbrott eller att bestraffa klubbar vars supportrar inte sköter sig med slopade ungdomsbidrag.

Det sista gillar jag, knip åt ungarna när nån fylltratt gjort bort sig iförd en såsfläckig matchtröja med diskutabel passform.

Det som sticker hårdast i mig när det här kommer upp till ytan är bilden av övriga fotbollssupportrar och även kraven som ställs på oss för att komma tillrätta med de problem som odiskutabelt finns.

Dramatenskådisen Johanna Lazcano värmde upp publiken med en text i Expressen som inte lyckades vara så mycket som en endaste liten promille så fyndig och vass som hon nog själv trodde.

Inte heller verkade folk bry sig särskilt mycket mer än att ett par personer påpekade att hon hade snott hela greppet av någon annan.

Antagligen vet ingen vem Johanna Lazcano är ändå, så hon får återgå till att sköta ridån på Dramaten eller vad fan hon gör. Testa vattnen som debattör kan hon kanske göra när hon har en egen grej att komma med.

Hon hann dock med klassikern att helt reducera kvinnor ur sammanhanget, (enbart män går på fotboll och “bär sig åt”), och tog dessutom avstamp i en av mina absolut största allergier i den här debatten.

Nämligen den att polis, och därmed bruk av skattemedel, finns på plats när det spelas fotboll för att ge huliganer och andra bråkstakar utrymme att göra som de vill.

OCH DET BORDE KLUBBARNA BETALA SJÄLVA!

Suck.

Jag drar mig till minnes en rant jag själv la på Twitter för länge sedan angående det absurda i den dubbla beskattningen jag som fotbollssupporter drabbades av i och med polisnotorna, eftersom så som världen snurrar är det ett välkänt faktum att alla former av kostnader hamnar hos dem på golvet till slut.

Jag minns inte exakt vad jag skrev då, men kärnan av det var då som den är nu, nämligen att jag är en vuxen arbetande människa som betalar skatt och varken slåss eller vandaliserar när jag går på fotboll eller i några andra sammanhang.

Ska jag behöva betala en gång till för att polisen ska vara på plats och se till att jag i säkerhet kan gå på fotboll? Nej du, det tror jag inte.

“Ska skattebetalarna stå för detta?” frågar Johanna och någon som jobbar på Östermalm kanske kan pipa förbi Dramaten någon eftermiddag och upplysa om att folk som går på fotboll är skattebetalare de med.

Vad man vill och inte vill betala för via skattesedeln är högst individuellt, men det där blir snabbt ganska rörigt.

För mig personligen är det en självklarhet att alla som vill ta del av större arrangemang såsom festivaler, konserter, fotbollsmatcher eller bara vara ute på stan under en lördagsnatt ska kunna göra det och känna sig trygga.

Dramaten drar kanske inte så mycket folk att polisen behöver närvara, men det är lugnt, de får statligt stöd ändå. Oops. Det vet jag inte om jag vill betala för.

Så slutligen, detta eviga, ändlösa tjat om självsanering från de som inte behöver sanera själva. “Vad gör ni andra? Säg i från, ta avstånd, ta bort bråkstakarna. Det är ni som måste lösa det här.

Detta verkar rådande konsensus bland journalister, tyckonomer, och en mängd löst folk med endast ett fåtal undantag.

IFK Göteborgs tränare Jörgen Lennartsson dundrade och röt om “intern justice” och alla jublade.

Även den så vanligtvis lysande Simon Bank var i en krönika om händelsen på Ullevi inne och snuddade vid det och kallade tystnaden från resten av läktaren för en sanktion av beteendet.

Så enkelt är det banne mig inte. Jag var på plats på pressläktaren på Tele2 under senaste derbyt när en journalist blev misshandlad av en kraftigt påverkad man.

Det skedde precis bakom mig och även om det var i princip över när jag förstod vad det var som pågick, hann jag notera en sak.

Det finns inte mycket av det civilkurage på den sektionen som invånarna där nu efterlyser hos oss andra. Jag är ledsen Simon Bank, men du var lika rörlig i den situationen som om Medusa sett sig själv i spegeln.

En annan journalist på en av våra större tidningar, vars namn jag inte ska droppa här då hans svansföring inte riktigt lirar med det, ryckte sin laptop och höll den som ett nyfött barn i famnen medan han sprang och gömde sig på en annan läktarsektion.

Där såg han sedan ut som en uppskrämd surikat som ängsligt spanade mot pressläktaren i väntan på att kusten skulle bli klar för att återvända.

Och vet ni vad som är så sjukt? Det är helt ok. Man får vara rädd. Det är i grunden något positivt att inte vara kodad för att använda våld, utan att istället bli rädd och kanske tillfälligt handlingsförlamad när man hamnar i en våldsam situation.

Men sitt sen inte på bästa kolumnplats och begär av andra vad du inte klarar själv.

För en förkrossande majoritet av de på en fotbollsmatch är bara vanliga människor som inte heller de är kodade för att använda våld i några som helst sammanhang, och det ska vi vara glada för.

Hade grupperingar stött samman varje gång någon eller några få klev över gränsen hade våldet på och utanför arenorna i stället ökat. Och så vill vi kanske inte ha det.

Christoffer Eriksson