Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jag var 14 år och trodde att min pappa skulle döda mig

Debattören: Jag satt vid matbordet. Polisen kunde knacka på dörren när som helst. Jag såg pappa i ögonen och tänkte att jag förhoppningsvis snart skulle sätta dit honom.

Meryam Nilsén skriver om det våld hennes pappa utsatte familjen för.

"Vi åker på vägen & ska svänga av i korsningen upp till vår gata då vi ser att polisbilen står på vår gård. Mamma säger "varför står polisen här?".

Meryam Nilsén.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

För tre år sedan satt jag inlåst på mitt rum. Jag visste varken ut eller in. Han slog mig. Mina impulser tog saken i egna händer.

Det var en röd dag, vilket betydde att inget var säkert. Skulle polisen komma? Skulle socialtjänsten ta detta på allvar? Skulle jag dö fem dagar före min femtonårsdag?

Alla tankar som for igenom huvudet är tankar som jag aldrig lär glömma. Hjärtslagen, tårarna, ovissheten, rädslan, styrkan, modet.

Jag satt vid matbordet. Polisen kunde knacka på dörren när som helst. Jag såg pappa i ögonen och tänkte att jag förhoppningsvis snart skulle sätta dit honom.

Den kvällen ville mamma hälsa på mormor och morfar. Det hon inte visste var att han på morgonen sagt till mig; "om ni åker till din mormor igen kommer jag slå er båda".

Efter middagen frågar mamma om vi ska åka. Jag var snabbast ut i bilen.

Mamma går till pappa och säger "jag åker till mamma och pappa". Han säger inget, utan ger henne bara en blick.

Vi hinner 100 meter från huset när vi ser en polisbil, med socialtjänsten bakom sig. Tankarna som då vaknade i mitt huvud är oförklarliga.

Mamma får panik över att Elias sitter utan bälte så hon stannar för att knäppa fast honom och är nu på väg att vända tillbaka hem.

Vi åker på vägen & ska svänga av i korsningen upp till vår gata då vi ser att polisbilen står på vår gård. Mamma säger "varför står polisen här?".

Jag fattar direkt så i ren panik skriker jag "nej mamma, kör inte dit, snälla!". Mamma undrar varför. Klumpen i halsen blir så stor att den stoppar mina ord ifrån att komma ut.

Jag fick tillslut ur mig "Det är jag mamma. Det är mitt fel".

Mamma hamnar i chock och stannar bilen en bit bort från där polisen nu står. Vi sitter tysta. Regnet piskar emot bilens framruta, jag skakar och väntar på att bomben ska explodera.

Efter dryga minuter ringer min telefon. Det är polisen. De ber oss att komma till mormor & morfar.

Mamma svänger av i sista korsningen innan vårt hus. Vi närmar oss mormor och morfar, där polisen och socialtjänsten står. Det sista jag sa innan vi klev ur bilen, var "vi behöver inte vara rädda".

Vi blir tagna i trygga händer. En ångestfylld kväll inleddes, med flera timmars förhör, oro, gråtande syskon, rädsla för att pappa skulle komma, skratt, fika och mycket mer.

Klockan elva kommer två poliser och ställer sig i öppningen till mormor och morfars kök. Tystnaden lägger sig över rummet. Jag andades knappt.

Jag tittar på min telefon. 23:19. Just då säger den ena polismannen:

"Han blir häktad nu. Han ska inte kunna skada er"

Mamma bröt ihop av chock och lättnad. Jag kände något som inte heller går att förklara. Nu var han fast. Veckorna gick, det var ännu fler polisförhör och tillslut blev det rättegång på tingsrätten i Lycksele.

Där mötte jag honom. Pappa. Jag var livrädd, samtidigt som jag kände mig modigast i världen. Äntligen skulle han få se vad han gjort.

Han blev dömd till åtta månaders fängelse. Dömd för barnmisshandel och grova fritidskränkningar.

Jag lever i dag, har min mamma och mina syskon. Mamma fick ensam vårdnad om oss.

Mamma har varit sjukskriven och är fortfarande det på grund av utmattningssyndrom. Jag har hunnit vara inlagd på BUP's slutenvårds avdelning och bott på HVB-hem.

Men vi har blivit en mer komplett familj.

Jag är Gud evigt tacksam. Någonstans kom han och räddade oss. Vad hade hänt om vi inte åkt till mormor och morfar? Vad hade hänt om skolans orosanmälan kommit i brevlådan och upptäckts av pappa?

Jag har mycket att vara tacksam för. Pappa fick se att han visst hade gjort fel.

Det är inte "bara" att säga till någon att man blir misshandlad. Om någon förstod hur manipulerad man blir.

Ta hand om varandra. Våld löser ingenting.

Ännu en gång, tack till alla. Ifrån Gud till poliser, socialtjänsten, släkt & vänner.

Meryam Nilsén

---

Misstänker du att en anhörig utsätts för våld i hemmet – Då ska du göra det här.

Har du upplevt våld i hemmet?

Mer:

Pappa dömdes för att ha misshandlat spädbarn – frias i hovrätten